Kultur

Pirinens under & vidunder

Jenny Högström om
Pirinens geniala tuschpenna

Joakim Pirinen, "Bra knull" och "Superbra knull"
Joakim Pirinen, "Bra knull" och "Superbra knull"

I begynnelsen var Joakim Pirinen. Eller ja, inte riktigt, men hans flippade, lömska och drömska små rackare i sandlådan med sina surrealistiska ordbildlekar var definitivt en uppenbarelse i min tidiga ungdom. Några år senare skrämde hans Socker-Conny skiten ur en med sitt dampiga beteende och osande ångest. För att inte tala om alla miljoner räliga pormaskar. Då var rackarnas syrade fantasiuniversum att föredra, tecknat in i minsta detalj med tunna spretiga streck i stora härvor. Starkast intryck gjorde en serie där olika anagram på tunnelbanan står i centrum. I det vanliga döljer sig det främmande, och vice versa.

I förordet till en ny liten bok med Pirinens illustrationer i en serie vid namn Svenska illustratörer och konstnärer, liknar Agneta Klingspor honom bland annat vid Beckett och skriver inspirerat: ”Kör en tjottablängare i syntaxens välordnade palats och lyssna på surret från realismen.”

Ja, hon fräser på rätt bra med associationerna där, Klingspor (höll så när på att säga hallucinationerna), men hon har definitivt rätt i sak: aldrig har Lautréamonts ”oförmodade möte mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord” sett ut på just det här sättet!

För se ut måste det göra. Joakim Pirinen må vara författare och dramatiker, men hans bilder vill jag inte vara utan. Och den nya boken innehåller inte mindre än 150 stycken även om pocketformatet är lite för litet för att de alltid ska få plats att breda ut sig.

Serierna lär att människor kan tecknas som djur och det är en god utgångspunkt. Här tecknas ett gäng gamlingar på hemmet som uråldriga skräcködlor: Brontosaurus, Triceratops och en Tyrannosaurus Rex som sitter i en rullstol med hjälplöst fäktande armar. Här står tre suspekta, för att inte säga fullständigt deformerade, individer på rad ovanför den ironiska devisen ”Vi står till arbetsmarknadens förfogande”.

Här flimrar skäggiga huvudfotingar förbi liksom Pirinen själv, bland annat som ett randigt urtidsdjur i en djungel av trumpetblomster. Referenserna kryssar mellan Picabia och Picasso till det antika Grekland, Naked lunch och dokusåpor. Och plötsligt hittar jag det som måste vara den absoluta antitesen till Lasse Åbergs läskiga Musse Pigg-bilder, i form av ”Nerknarkade seriefigurer”.

Även ”Samhället” är fint avbildat i ett makabert sociogram, och i Sverige inför valet hittar man allt från grisar till de mest onämnbara typer. Mest fart och fläkt är det alla gånger i teckningarna ”Bra knull” och ”Superbra knull” – de nästan hoppar ut ur boken – alltmedan bilden ”Är det dags att komma hem nu?” inte är något annat än en fullfjädrad mardröm.

Sådan är den, vuxenvärlden. Och i den här boken ryms både barndomens och vuxenvärldens under och vidunder. Däremellan finns tyvärr en del disparat material som i mina ögon hänger lite löst.

Det har nu gått några år sen jag först stiftade bekantskap med Pirinens geniala tuschpenna, och jag har ännu inte tröttnat. Inte så länge det absurda anslaget sitter i, liksom grundtonen: svart svart svart.

Jenny Högström

Joakim Pirinen är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av litteraturredaktören på Helsingborgs Dagblad.

FAKTA

KONST

» Joakim Pirinen

Svenska illustratörer och konstnärer

Text av Agneta Klingspor

Orosdi-Back