Kultur

Strider – mot stoltheten

Bild ur försvarsmaktens film med stridande svenskar i Afghanistan.
Bild ur försvarsmaktens film med stridande svenskar i Afghanistan.Foto: Foto: scanpix

I torsdags offentliggjorde försvarsmakten för första gången en film om svenskar i strid. Fem minuter svensk helyllestrid åt medierna att spinna. Det börjar, som av en händelse, med att svenska soldater småpratar med afghanska barn, sedan ett klipp(!) till när svenskarna blir beskjutna. Soldaterna visar återhållsamhet och skriker ”kvinnor och barn” till varandra – tittaren ser dock inte en människa utöver svenskarna. ”De tryckte fram kvinnor och barn i målterrängen”, förtydligade därför plutonchefen Jonas Brobakken under presskonferensen.

I SVT Rapports nyhetsinslag om videon så gör försvarets insatschef Anders Lindström ett häpnadsväckande uttalande: ”Att tala om hur många [motståndare] man dödar tycker jag i grunden är negativt för det kan skapa en ökad motståndskamp”. Alltså: antingen vet, och döljer, försvarsmakten hur många afghaner man dödar och hur många som skulle kunna vara civila, eller så tar man inte reda på det. ”Det är bättre att tala om: här har vi frigjort områden, här är det lag och ordning”, fortsätter Lindström, ”det tror jag ger stolthet och legitimitet åt hela vår verksamhet”.

Det blev ett lyckat pilotprojekt. Uppskattande TT-telegram om videon spreds i svenska medier; där nämns i förbifarten att svenskarna i samarbete med afghanska trupper under en enda operation i januari tillfångatagit ett hundratal motståndsmän. Vad händer med dessa människor efter att de lämnats över till afghanska poliser och soldater? Gynnar det stoltheten och legitimiteten att ta reda på det?

Christopher Holmbäck