ÅSIKT

Magi & tragedi

Gunder Andersson summerar Sveriges största filmfest med fem guldkorn

1 av 3
”Norwegian wood” av Trán Hang Hùng.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

År efter år lyckas arrangörerna av Göteborgs filmfestival plocka russin ur den internationella filmkakan utan att fjäska för Hollywood. Att ta del av allt på festivalen är omöjligt, att söka trender är meningslöst och att missa höjdpunkter är ofrånkomligt. Det får bli några nedslag.

Den georgiske regissören Otar Iosseliani, sedan 1982 bosatt i Paris, skildrar i sin muntra, burleska men även vemodiga Chantrapas filmregissörens villkor: att vara beroende av andra som ställer villkor. Handlingen börjar i gamla Sovjet, där politruker tar över klippningen för att filmen ska bli politiskt korrekt. Regissören emigrerar till Frankrike; samma sak där, men här handlar det om publiktillvändhet och ekonomisk vinst.

Iosseliani är en filmpoet som oavbrutet överraskar med oväntade scenlösningar och en drastisk humor med en underström av sorg.

Tanken att göra en film utifrån Pieter Bruegels d.ä:s storartade målning Kristus bär ett kors från 1564, med dess myller av människor och situationer, måste sägas vara rena självmordsprojektet. Den i USA bosatte polske regissören och konstnären Lech Majewski har gjort det, i The Mill and the Cross, och resultatet är magiskt. Med ett meditativt lugn och ett suggestivt foto vandrar handlingen mellan olika öden och våldsyttringar. Alla är delaktiga i korsfästelsens drama, men målningen är samtidigt en samtidskommentar om 1500-talets Holland där den spanska ockupationsmakten tagit romarnas plats. Filmen blir till ett tidlöst försvar för humanism och medmänsklighet.

Den i Frankrike boende vietnamesiske regissören Trán Hang Hùng känner vi från Doften av grön papaya och Cyclo. Nu har han tagit sig an Haruki Murakamis roman Norwegian Wood, med den kända Beatleslåten som ledmotiv. I denna bitterljuva berättelse om kärlekshistorien mellan studenterna Watanabe och Naoko, mot en fond av ett pågående studentuppror, framstår han än en gång som pauseringens mästare. Hans regi präglas av förmågan att vänta ut situationer, att inte jaga på men låta skådespelarna växa in i sina mentala tillstånd, ibland med det japanska landskapets böljande gräs eller stormstänkta klippor som suggestiva komplement. Som en film om kärlek, vunnen och förlorad, och liv som måste levas vidare i sorg och saknad är Norwegian Wood enastående, inte minst för att den aldrig trampar över gränsen till det sentimentala och sötsliskiga.

Danis Tanovic, född i det som nu är Bosnien, fick en Oscar för den nervpirrande Ingenmansland, som utspelar sig mitt i Balkankriget. Hans nya film Cirkus Columbia utspelar sig precis innan stridigheterna bryter ut.

Huvudpersonen Divko återvänder till sin hemstad efter tjugo år i Tyskland, medförande en ung älskarinna och en älskansvärd katt, som visar sig ha en avgörande betydelse i handlingen. Han slänger ut hustrun och sonen från sitt hus och ska installera sig där.

Sonen är kluven i förhållande till fadern och samtidigt tänd på hans unga kvinna, hustrun är hatisk. I bakgrunden mullrar redan det ankommande kriget.

Att göra vad som närmast är en komedi om ouvertyren till de fasor som följde är minst sagt begåvat. Filmen har en ovanlig blandning av komik och blodigt allvar, där självklara lojaliteter och en trygg grannsämja vänds till aggression och hat.

Den urugayanska A Useful Life, regi Federico Veiroj har lustigt nog bäring också på den svenska kulturdebatten. Jorge har i 25 år arbetat på Cinemateket i Montevideo då han en dag kallas upp till en motsvarighet till Lena Adelsohn Liljeroth, som beslutat att dra in allt ekonomiskt stöd, verksamheten måste gå med vinst. Det betyder Cinematekets död. Dumhet finns överallt.

I helgen börjar man också köra elva filmer från den nya rumänska filmvågen, och en hel radda exempel på vad som kalllas Red Westerns, alltså västernfilmer producerade i gamla Sovjetunionen. Är det senare lite perifert är det samtidigt rätt kul.

Gunder Andersson