ÅSIKT

Gå till näts!

Martin Aagård hyllar piratrörelsen – och hoppas på en fortsättning efter hovrättens dom

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hundratals sympatisörer demonstrerar i samband med den första rättegången mot The pirate bay i februari 2009.
Hundratals sympatisörer demonstrerar i samband med den första rättegången mot The pirate bay i februari 2009.

Rättegången mot The pirate bay pågår som bäst.

Sajten thepiratebay.org finns onekligen kvar.

Men den ursprungliga piratservern står numera på Tekniska museet och de horder av piratpartister som vallfärdade till tingsrättsförhandlingarna 2009 har inte synts till i Svea hovrätt. Faktum är att inte ens Gottfrid Svartholm Warg, en av de åtalade, orkade dyka upp.

Det hysteriska intresset för The pirate bay verkar ha svalnat.

Ett tecken så gott som något är att boken Efter The pirate bay publiceras i dagarna. En antologi som låter nästan samtliga kända svenska nätdebattörer spekulera i vad som kommer att hända härnäst.

Det är ett homogent gäng på flera plan. Endast en kvinna (vetenskapshistorikern Nina Wormbs) har letat sig in mellan välbekanta namn som Pelle Snickars, Nicklas Lundblad, Lars Ilshammar, Rasmus Fleischer, Oscar Swartz och Andreas Ekström.

Och när det är dags för summering så verkar den svenska nätintelligentian vara överens om att The pirate bay mest av allt var viktig som symbol. Visst var de en period världens största ”mediearkiv” och visst var tekniken så snillrik att de juridiska konsekvenserna kommer att diskuteras i åratal, men deras tjänster går att hitta på många ställen.

Det viktiga var att deras attityd och retorik tvingade både användare och åskådare att välja sida. Arvet efter The pirate bay består inte av de filer som kopierats till användarnas datorer utan av att The pirate bay lyckades polarisera och avslöja motsättningarna i den digitala världen. Och det kanske tydligaste resultatet är att en ny, självmedveten form av nätaktivism börjat spira.

Nu har den till och med fått ett eget manifest i Christopher Kullenbergs lilla skrift Det nätpolitiska manifestet. En kortfattad, lödig historieskrivning över internet och en visionär text om nätets politiska kraft.

Kullenberg beskriver hur manifestationerna under den förra rättegången 2009 blev något av piratgenerationens Woodstock. Det evenemanget fick till och med ett eget namn ”Spectrial”. En blandning av ”spektakel” och ”trial” (rättegång). Han lanserar begreppet nätvaro för att förklara hur den kritiska massa av individer som länkats samman digitalt kan göra skillnad. ”Nätvaron” skapar nya, kortlivade politiska gemenskaper, inte minst mellan liberaler och socialister som verkar ha funnit varandra på nätet.

Kullenberg formulerar ramarna för en radikal rörelse som medvetet vill kringgå lagstiftning, övervakning och marknadsmonopol för att utveckla nätets möjligheter. Nätets arkitektur, som konstruerades för att motstå ett atomkrig är helt enkelt perfekt för decentraliserad aktivism. Det är bara att sätta igång. ”Att gå till näts” blir ett stridsrop inte helt olik 68-generationens ”mobilisera”.

Han pekar på förebilder som iranska twittrare, Ship to Gaza, hackandet av filmsajten Voddler och på mer avancerade projekt som Wikipedia eller ”darknets” som krypterar och skapar ”tunnlar” för datatrafik.

I ljuset av den nya aktivismen blir avsaknaden av en parlamentarisk nätpolitik än mer tydlig, vilket flera skribenter i Efter the pirate bay påpekar. Det finns akuta frågor som måste åtgärdas. Webben måste arkiveras, arkiven digitaliseras, övervakningen begränsas, tillgängligheten demokratiseras och en kulturpolitik som har en begriplig hållning till fildelningen och nätbaserad kultur måste formuleras. I dag lyser den med sin frånvaro.

It-pionjären Oscar Swartz avslutar antologin med att diskutera om fildelningen verkligen kunde förändra vår kultur i grunden. Han ser möjligheten att knuffa genikult och kvalitetstänkande över ända och en värld där konstverk ersätts av ”händelser”.

Ja, det är ganska flummigt, men som läsare skäms jag över att jag inte förmått att uppskatta piratrörelsen bättre. Den första sant kulturradikala rörelse som dykt upp på närmare 30 år som hade visioner och verktyg som faktiskt kunde förändra vår allt mer nostalgiska, europeiska kultur i grunden.

Dels genom det enkla verktyg som en uppluckrad upphovsrätt innebär. Om en nyskriven pjäs vore lika billig att uppföra som en gammal, inte längre upphovsrättsskyddad, skulle det inte finnas någon större anledning att år ut och år in spela pjäser av döda europeiska vita män. Vilket även gäller döda vita kompositörer och döda vita författare.

Dels genom sina visioner om nya plattformar, nya möten, nya händelser.

Att hoppas på en ny kultur i kölvattnet på pirat-eran är förmodligen bara en utopi, men jag tänker inte riktigt sluta än.

För som Pelle Snickars skriver i sitt efterord: Oavsett alla rättegångar så fortsätter The pirate bay som om ingenting hade hänt. Och världens aktivister har inte slutat inspireras.

Det är inte helt över.

FAKTA

SAKPROSA

» Efter The pirate bay

Jonas Andersson och Pelle Snickars (red)

Mediehistoriskt arkiv/Kungliga biblioteket

Boken finns som pdf på cybernormer.se

» Det nätpolitiska manifestet

Christopher Kullenberg

Ink bokförlag

FAKTA

Pirate bay-grundarna Peter Sunde och Fredrik Neij utan fans utanför hovrätten.
Pirate bay-grundarna Peter Sunde och Fredrik Neij utan fans utanför hovrätten.Foto: per-olof sännås

The pirate bay bestod av flera delar:

En sökmotor för torrentfiler

Ett arkiv för lagring av filer

En bittorrenttracker som kopplade samman datorer

En blogg

En klädbutik.

Sommaren 2009 försökte mjukvaruföretaget Global Gaming Factory X köpa The pirate bay under märkliga former. Den misslyckade affären gjorde att sajten förlorade sympatier. The pirate bay lever nu vidare under nya former, utan egen tracker.

FAKTA

Fildelning

Cirka 1,5 miljoner svenskar fildelar i?dag.

Cirka en halv miljon använder ”illegala” streamingtjänster.

Ipredlagen har fått litet genomslag.