ÅSIKT

Hur ska världen se ut?

Åsa Linderborg läser en liberal kulturchef och söker en världsuppfattning

Egypten har under kort tid haft flera hundra små strejker runt om i landet. Demonstrationerna på Tahrirtorget är en kulmen på missnöjet. Om inte det här är klasskamp – vad är det då?
Egypten har under kort tid haft flera hundra små strejker runt om i landet. Demonstrationerna på Tahrirtorget är en kulmen på missnöjet. Om inte det här är klasskamp – vad är det då?Foto: Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.
Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.Foto: JOHAN ENGMAN/SCANPIX

Björn Wiman, kulturchefDagens Nyheter, bekymrar sig över att den svenska debatten om Egypten ”polariseras politiskt”. Lömska ideologer (läs: vänstern) koloniserar hela frågan (DN 6 feb). Det förnumstiga tonläget tycks dölja en ovilja att själv ta ställning. Han betygar sin vördnad för demonstranterna, men stödet är inte mer än halvhjärtat. Det är ett känslotillstånd han delar med många som stolt kallar sig liberaler.

Det är sympatiskt att inte ha tvärsäkra ståndpunkter. Jag avskyr mig själv när jag upptäcker att jag drar iväg i schematiseringar som gör våld på empiri och andras erfarenhet. Men Wimans text pockar ändå på ett klargörande i nån form, eftersom han undviker att yppa en enda idé om hur Egypten skulle kunna se ut, samtidigt som han raljerar över oss som har en åsikt.
Jag vet inte vad slags liberal Wiman själv räknar sig som, då han aldrig har formulerat en sammanhängande världsbild eller människosyn. Ingen kan avkrävas svar om allting, men sen den 11 september 2001 har trots allt det mesta kretsat kring ”kampen mot terrorismen”. Den föder principfrågor som alla, inte minst de intellektuella som gör anspråk på att uttolka världen, måste kunna resonera kring. Det gäller även den liberal som gör en dygd av att aldrig låsa fast sig i några trossatser: Vilken roll ska USA och EU spela i Mellanöstern – ska de alls ”spela en roll” eller ska folken där själva få avgöra sin framtid med allt vad det kan innebära? Var det rimligt att ockupera Irak? Ska Sverige delta i kriget mot Afghanistan? Har palestinierna rätt att kräva säkerhet och med vilka metoder? Ska de ha ett eget land och var ska i så fall nationsgränserna gå? Är diktatorn Mubarak att föredra framför en folkvald regering där Muslimska brödraskapet ingår?
Frågorna är svåra, men riktigt kniviga blir de om man vägrar se att de hänger ihop. Ska svaren få precision i sin komplexitet tarvas helt enkelt nån form av världsuppfattning – som visserligen kan revideras, men som ändå är någorlunda stabil i stunden. Lättast är att bara ge fnys.

Utvecklingen i Mellanöstern kräver inte bara en uppfattning om USA:s hegemoni, utan även om den ekonomiska världsordningen. Björn Wiman förnekar att det är klasskamp som pulserar under Tahrirtorget. Jag skulle ha respekt för den hållningen om han presenterade fakta som bestrider påståendet, men det verkar vara själva ordet han – av ideologiska skäl – reser ragg mot.
Egypten har på kort tid haft flera hundra små strejker runt om i landet, strejker som handlar om lön, pris, profit. Det är organiserade reaktioner på dödsängeln IMF:s nyliberala reformer vilka trasat sönder det sociala skyddsnätet i ett land som tidigare kunde berömma sig om att vara regionens mest utvecklade välfärdssamhälle. Om det här inte är klasskamp, vad är det då? Ge oss ett annat ord, kalla det vad som helst, men ta de här människornas situation på allvar.
Wiman hävdar att liberalerna inte har något ansvar för Mubarak. Det låter som ett försvar från den som rids av skuldkänslor. Björn Wimans eget ansvar är givetvis ringa om ens något, men få torde i dag kunna bestrida att den västerländska världsordningen rättfärdigats av en liberal ideologi. Man kan som Wiman – åtminstone tidigare – vara av uppfattningen att USA:s vapenarsenal bidrar till att sprida mänskliga rättigheter. Ingen kan dock längre förneka att liberala regeringar i väst har stöttat allsköns diktatorer, varav en heter Hosni Mubarak. Det har varit möjligt på grund av att liberala intellektuella världen över antingen mumlat eller gett sitt aktiva bifall.

Jag är övertygad om att Björn Wiman och jag är demokrater i lika hög grad i den meningen att vi reservationslöst omfattar idén om rösträtt. Men vi är båda representanter för ett selektivt engagemang för demokrati. Exempel: Liberalerna har förfasat sig över den folkvalde ”diktatorn” Hugo Chàvez i åratal, men inte sagt flaska om diktatorn Mubarak (som fram tills härom dan omnämndes ”president”). Samtidigt finns det en vänster som menar att man går borgerlighetens ärenden om man anser att kubanerna har rätt att välja regering. Själv brottas jag med min sedan barnsben sovjetiska barlast. Skillnaden är att vänstern avkrävs uppgörelser med sitt arv, men aldrig borgerligheten. Att påpeka att liberalerna nu trampar snett i Mellanöstern som en gång halva vänstern i Östeuropa, bryter mot god ton.
Att Wimans text provocerar mig så svårt beror på att den illustrerar den svenska samhällsdebattens problem: Få vågar rannsaka sig själva i hopp om att samtalet ska gå vidare. Liberalerna gör det aldrig.

Hur vill vi att världen ska se ut? Finns det nån som vågar ge ett förslag? Nån som vågar stå för nåt?

Åsa Linderborg