ÅSIKT

En förlorad medievärld

Kritikern Nils Petter Sundgrens självbiografi skildrar hur filmjournalistiken förändrats sedan 60-talet.

tv-legendaren Nils Petter Sundgren (född 1929) var programledare för SVT:s Filmkrönikan 1963–1991. I sin självbiografi delar Sundgren ut kängor till bland annat TV 4 (som han flyttade till 1993) och regissören Kay Pollak.
tv-legendaren Nils Petter Sundgren (född 1929) var programledare för SVT:s Filmkrönikan 1963–1991. I sin självbiografi delar Sundgren ut kängor till bland annat TV 4 (som han flyttade till 1993) och regissören Kay Pollak.Foto: Foto: SVT
KULTUR

Att läsa Nils Petter Sundgrens självbigrafi får mig att överväga omskolning. Livet som legendarisk filmkritiker och programledare framstår inte alls som så fabulöst som jag tänkt mig. I stället väcks de gamla vanliga tankarna. Om kritikerns impotenta roll inom kulturvärlden. Den som vet hur allt ska göras, men inte kan.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
2007 fick Nils Petter Sundgren en Heders-Guldbagge för sina insatser som filmkritiker.
2007 fick Nils Petter Sundgren en Heders-Guldbagge för sina insatser som filmkritiker.

Då är ändå Nils Petter Sundgrens karriär att likna vid en våt dröm för alla filmjournalister i Sverige – ja, kanske hela världen. Programledare för Filmkrönikan mellan 1963 och 1991, då han träffade i stort sett alla profiler och stjärnor inom branschen. Och dessutom filmchef på TV 2 mellan 1969 och 1987, då han bjöd svenska folket på ett filmutbud som var både djärvt och varierat. Som helhet en gigantisk folkbildningsinsats att se tillbaka på.

Men kanske är det just de egenskaper som gör en bra filmkritiker: cynism, skepsis och självkritik – som ställer till det när Sundgren ska beskriva sitt eget liv. Hans nyktra, lakoniska självdistans får mig att längta efter oförblommerad egocentrism.

På några ställen i boken hettar det ändå till. Dels i skildringen av vänstervridningen av TV 2 under 60- och 70-talen, då personalen fick extremt mycket inflytande över programpolitiken, med stort utrymme för de som, enligt Sundgren, var utrustade med måttlig talang och kunskap. Här delas det bland annat ut kängor till Kay Pollak och konstkritikern Kristian Romare.

Men än större är besvikelsen över hur TV 4 gick från att vara en vital arbetsplats till en slimmad vinstmaskin. TV 4 utvecklade så småningom den mest auktoritära beslutsstruktur som Sundgren stött på sedan lumpen, skriver han och fortsätter ”Programpersonalen har inget som helst inflytande på programbesluten. Den verklige chefen heter varken Scherman eller Bonnier utan Mammon, som borde få en förgylld staty i entrén”.

Nils Petter Sundgrens skepsis går också ut över användandet av ett feministiskt perspektiv inom filmkritiken. ”Den ena måttstocken kan vara precis lika vilseledande eller relevant som den andra. För så där trettio, fyrtio år sedan gällde den socialistiska”, skriver han. Hans apolitiska hållning till filmvärlden gör tyvärr också många av hans tillbakablickar distanserade och urlakade. Sammanhangen saknas. Dessutom har Sundgren drabbats av ett slarvigt redaktörskap som släppt igenom märkliga upprepningar och faktauppgifter.

I sina bästa stunder är Inte bara bio ändå viktig som en påminnelse om en förlorad medievärld. En tid då det fanns utrymme för kontinuitet och eftertanke. Då, för att låna en liknelse av Nils Petter, filmjournalistiken fortfarande var ett konsthantverk och inte en industri.

FAKTA

SAKPROSA

Inte bara bio

Nils Petter Sundgren

Norstedts

Nils Petter Sundgren föddes den 24 februari 1929. Under sin mer än 40 år långa karriär som filmkritiker har han bland annat hunnit vara filmchef för SVT (1969-1987) och programledare för Filmkrönikan (1963-1991).

Roger Wilson