ÅSIKT

SD får styra – utan att säga ett ord

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På ett dystert val följer en ännu dystrare vecka. Björn von Sydow vill inte bli talman eftersom det, om jag förstår honom rätt, skulle kunna innebära att han blir framröstad av Sverigedemokraterna.

Borde han inte av samma skäl tacka nej till sin riksdagsplats eftersom han ju faktiskt kan ha blivit framröstad av skattefuskare, hustrumisshandlare, knarklangare, mördare, våldtäktsmän, satanister, Hitler-beundrare och pedofiler?

Det är obehagligt att SD har kommit in i riksdagen, än obehagligare är det att de redan fått ett enormt inflytande över det politiska samtalet. Plötsligt diskuteras det om oppositionen ska stödja regeringens Afghanistan-politik med fortsatt truppnärvaro, allt för att inte ”gå i armkrok med SD” som SVT:s Mats Knutsson uttryckte det. Smart. Av samma skäl borde oppositionen säga ja till fortsatta privatiseringar av vården, försämrade A-kasseregler och sjukförsäkring, sänkta skatter, Nato-inträde. Det var kanske inte riktigt därför jag röstade på vänstern i valet, men lite får man ju offra för att hålla ”fascisterna”, med Sam Carlshamres & Daniel Strands terminologi (Aftonbladet 30 september), på avstånd.

Jodå, jag kan förstå både Strands & Carlshamres och Andreas Malms (Aftonbladet 27 september) farhågor, men borde inte vänstern se att kapitalismen, tillväxttänkandet och klassamhället fortfarande är större problem än ett populistiskt enfrågeparti med 6 procents väljarstöd? Hur vore det om man började behandla dem som det, och inte som ett regeringsparti? Hur vore det om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet började tala om det ideologiska alternativ de står för, i stället för att högröstat tala om för väljarna vad SD står för?

Det är den reaktiva logiken som gör mig rädd: medan vänstern står på Sergels torg och visar sin avsky kan SD lugnt göra ingenting under fyra år och sedan få 20 procent av rösterna i nästa val. Som det ser ut nu blir de ju det

enda oppositionspartiet, utan att behöva säga ett ord. Det postpolitiska tillståndet har blivit obehagligt konkret.

Anders Johansson