Det våras för Nisse

Bråket började redan under invigningen av förra årets filmfestival i Göteborg.

Regissören Roy Andersson rasade över att Filminstitutet bidragit till den nya Åsa–Nisse-filmen, eftersom Åsa-Nisses skapare, den ökände Stig Cederholm, inte bara var aktiv nazist utan dessutom frivillig soldat i Waffen-SS.

Filminstitutets chef Cissi Elwin tyckte kritiken var befängd.

Inför dagens premiär på Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult har debatten blossat upp igen. Andersson vidhåller sin kritik, Vetlanda kommun har känt sig tvingad att ta avstånd från nazism och många har ängsligt frågat sig om man får skratta åt SS-officerers vitsar.

Har då filmen förvaltat den knipsluge smålänningens nazistiska arv?

Jovars ... Redan i öppningsscenen zoomar kameran in på en grupp heilande trädgårdstomtar som står placerade utanför den tyske sommargästens lilla torp.

Filmen hetsar dessutom konsekvent mot en svensk minoritet som utmålas som konspiratoriska, makthungriga och giriga – skåningar.

Det är plumpt, elakt och jätteroligt.

Sällan har väl skåningar skildrats så förnedrande fettisgöttigt som i scenen där det ondskefulla företaget Skånsk Petrolium håller styrelsemöte. En underbar scen som bygger helt på Sven Melanders obegripliga malmöitiska.

Men bakgrunden till dessa smålandschauvinistiska plumpheter får man söka på annat håll än i Stig Cederholms drömmar om ett ariskt Europa. Filmen har faktiskt väldigt lite att göra med hans seriefigur Nisse på Åsen och 50-talets massproducerade buskisfilmer med John Elfström i huvudrollen.

Wälkom to Knohult är mest av allt en hyllning till 80-talets amerikanska dumskallekomedier. Det är så nära bröderna Zuckers Nakna pistolen-filmer en svensk filmproduktion kommit på länge. Manusförfattarna Henrik Dorsin och Rickard Ulvshammar säger också att de framförallt inspirerats av Mel Brooks.

Det märks.

I en mer sofistikerad komedi skulle man inte komma undan med att kalla statsministern ”Berit Schweinfeldt”. Men Wälkom to Knohult är en befriande korkad svensk screwball-film som lånar både tempot, hejdlösheten och de löjliga filmreferenserna från Brooks.

1945 stred korpralen Mel Brooks mot Stig Cederholms SS-kolleger i det sönderfallande Tyskland. 20 år senare fick han sitt genombrott med den första komedin efter kriget som vågade skämta om Hitler – The Producers (1968).

Han har alltid haft väldigt tydliga åsikter om humor och nazism. Att skämta om förintelsen är omöjligt. Roberto Benignis koncentrationsläger-komedi Livet är underbart tycker han är förfärlig. Att skämta om Hitler är däremot nödvändigt.

Att den vedervärdige antisemiten Cederholms skapelse Åsa-Nisse skulle räddas åt framtida generationer av ett par svenska Mel Brooks-fans är onekligen en fin ironi.