ÅSIKT

Lars Mikael Raattamaa: En postum karaoke med Ragnar Thoursie och Bengt-Emil Johnson

I DÖDA POETERS SÄLLSKAP Lars Mikael Raattamaa (till höger) tar en sista drink med Ragnar Thoursie och Bengt-Emil Johnson.Teckning: HANNA WIESLANDER
I DÖDA POETERS SÄLLSKAP Lars Mikael Raattamaa (till höger) tar en sista drink med Ragnar Thoursie och Bengt-Emil Johnson.Teckning: HANNA WIESLANDER
KULTUR

Poeterna Ragnar Thoursie och Bengt-Emil Johnson dog i somras med bara några dagars mellanrum, 12 juli och 14 juli.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det här är Lars Mikael Raattamaas hälsning till dem båda.

Jag märkte inget. Jag måste ha somnat. Jag var i en karaokebar. Det var inte så många där men ganska brusigt. Runt dörren hängde ljusrep. Längs väggen stod kulörta skyltdockor på rad. I en röd länstol sa en man att vi var i Nablus.

– Ragnar. Hälsade han. Det var knappt att jag hörde honom bakom ljudet från baren.

– Ragnar Thoursie?

– Ja. Har vi träffats?

– Nej. Men är inte du död?

– Jo död är jag, fast lite karaoke kan muntra upp.

Någonstans bakom alla huvuden hoppade en tjej i en vit nattskjorta med mikrofonen. Hon såg ut som en präst. Fönstren gick från golv till tak. Det började skymma.

– Den bästa tiden, det är nu.

– Så här sitter ni och sjunger ihop till en munparkering.

Ett säreget dalmål jag kände igen.

– Bengt-Emil?

– Jajjamen, jag var här före dig.

– Har jag tagit din stol?

– Japp. Men det gör inget. Jag hämtar en ny.

– Jag såg häromveckan att *** skickade en födelsedagshälsning till dig på Facebook.

– Får tacka, jag har ingen uppkoppling här.

Bäst som han satt och smackade lyste ansiktet upp.

– Har du hittat en samlande vals Ragnar?

Ragnar Thoursie tittade i en blå pärm.

– Glorious days are here again? Jag vet inte, är det en sång för Nablus? Jag vill sjunga drömmar som ännu inte blivit varor.

– Hur har ni det där borta i livet? Frågade Bengt-Emil mig.

– Mmm. Jag träffar inte så många. För några veckor sedan var det en bomb i julruschen. Svenska nazistpartiet läste dikt utomhus. Samtidigt firade kungliga dramatiska teatern poesifestivalsfest i en lokal som var under facklig blockad därför att papperslösa skötte servicen där. Poesi för social dumpning.

– Det låter som ni har en del att göra. Bengt-Emil tittade i taket och verkade börja nynna på en sång. En man vankade omkring i korridoren utanför ingången. Han var klädd som en byrådirektör. Tänk att också textkonsten förvandlades till en

vara. Kort och snärtig med punchline på slutet som menande ska signalera all världens samlade visdom. Istället för spridda betydelser och ord. Liknelser men inte härmning.

– Nej. Ragnar såg på mig strängt och verkade vilja börja överallt. Det är som mystisk lull-lull poesi blir en vara. Låt poesin vara arbetsförmedlingens historia istället för det osägbara. Ramsor istället för ordspråk. Poesi är arbete. Konsten att skapa världen. Vi vill ju veta så mycket om hur identiteter produceras, varför frågar ingen den poesi som vet? Som föremål i omsorgen är den död.

Tankarna irrade. Var vi verkligen i Nablus? Baren låg på markplan i ett grått 13-vånings punkthus högst upp på en flack höjd. Nedanför betedde sig världen av garage och plåtlador och motorvägar och kyltorn och höga och låga och små hus.

– Men vem ska fråga, frågade jag Ragnar och Bengt-Emil? Vem ska lyssna? Vem ska man prata med?

– Prata med oss. Sa Bengt-Emil glatt. En del av kamraterna stannar.

– Pratet är större. Sa Ragnar. Jag vill ha något att dricka. Kan inte du gå och köpa arrak Bengt-Emil.

Baren var full av folk nu. Bengt-Emil försökte sträcka sig över.

– Var var vi? Jo. Pratet är större när vi inte förstår.

– Kan inte prat också bli en vara?

– Vet du att Marx först kallade produktionsförhållandena för kommunikation? Frågade Ragnar mig. Det är ett fint sätt att tänka på prat tänker jag. Kommunikation är inte en aktivitet det är ett rum. Inte konstens tjänstedirektiv, utan en plats där vi är. Och gör andra saker. Nya världar, öppna städer.

Det brakade till borta i baren. Glas for i golvet. Människorna skrek på språk jag inte förstod.

– Så kom fram och darra till! Hördes på omisskännligt dalmål.

Ragnar och jag tittade på varandra. Var det dumt att lämna Bengt-Emil ensam? Hur skulle det nu gå med karaoken? Men innan vi ens hunnit vrida huvudena var han tillbaka med tre glas arrak. Bengt-Emil såg att vi undrade.

– Lite tjafs bara: hungriga nosar: festbollar. Vad pratar ni om?

– Nya sidor och öppna städer. Sa jag.

– Drömsemester. Sa Ragnar.

– Jodå. Ragnar Thoursie byggde det svenska folkhemmet och Bengt-Emil Johnson möblerade det. Sa Bengt-Emil.

– Vad var det för bråk.

– Nä vi bråkade inte, pratade fotboll bara.

– Jasså. Viochdom som man säger nu. Sa Ragnar och tittade på mig. Den diskussionen har jag svårt att följa, som en distraktion från livet, en stilla frånvaro. Vi är väl inte något konstigt. Verkliga gemenskaper. Fantasigemenskaper. Så tänker jag mig poesin också. Illa blir det väl först när någon vill vara högre än de andra.

– Vi. Gemenskap. Prat. Text. Poesi. Sa Bengt-Emil utan att verka bry sig om om någon förstod. Barrumlet hade lugnat ner sig. Tänk ett tal till folket som inte är ömkande utan gemensam produktion.

Han drack hälften av sin arrak.

– Världen och hans hyggliga fingrar. Så vanliga så visserligen tysta.

– Inget blir så lätt en vara som det originella. Ragnar svalde också han halva arraken. Excentriciteten blir centrisk. Nej fördelning är radikalare. Kanten är inte mindre den är större, det är där det börjar. Sprid allt tills vi inte ser skillnad på kant och yta längre.

– Efter bomben var det säkerhetspolisen som var tvungna att påminna om att det inte är förbjudet med radikala åsikter. Berättade jag för dem.

Ragnar tänkte en stund.

– Strax innan jag dog såg jag att någon hade skrivit en diktbok som hette Innerstad.

– Strax efter att jag dog såg jag ett helt parti som kallade sig Innerstad. La Bengt-Emil till.

– I den senaste opinionsundersökningen hade Moderaterna 36 procent och Socialdemokraterna 26 procent. Berättade jag.

– Jo men det är effekten. Det börjar med förnekelsen av skillnaden mellan det liberala och det socialistiska. Juridisk kontroll eller att bygga världen. Drömmar. Arbetsförhållanden. Världen är inte en vara.

Ragnar drack resten av sin arrak.

– Vill någon i livet ens bygga ett samhälle? Vill de radikala det?

– Den stund du tror var ännu framför dig, har redan kommit. För sent din insikt vaknar. Minns jag en som skrev sa Bengt-Emil och tittade på Ragnar. De ropade på oss från karaokemaskinen.

– Återstår då bara döda drömmar dött hopp? Frågade jag.

– Var söker jag dig som är min väg, min ingång och min utgång? Frågade Ragnar.

– Nåväl. Sa Bengt-Emil. Så minns oss – nu är alla störst och nu ryms det. I Nablus kan man vara optimist. Nu tar vi på oss läderjackorna och äntrar scenen.

Vi tog varsin mikrofon. Sen sjöng vi så högt vi kunde: ”No man born with a living soul can be working for the clampdown”.

– Hugg i allihopa nu slukar vi resten och svingar oss ut i omgivningen.

FAKTA

Ragnar Thoursies (1919–2010) första bok hette Emaljögat (1945) och hans sista Sånger från äldreomsorgen (2009). Han skrev dikten Sundbybergsprologen (1951) och länge (1952–1987) skrev han utredningar, bland annat som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen (1972–1985).

Bengt-Emil Johnsons (1936–2010) första bok hette Hyllningarna (1963) och hans sista Medan, sedan (2005). Han är också känd i hela världen för sina text-ljud-kompositioner som förändrade konstmusiken.

Lars Mikael Raattamaa