ÅSIKT

30 år efter den sexuella revolutionen

- och ingenting har hänt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Det knapplösa knullet" - den neurotiska poeten Isadora Wings främsta sexfantasi - har etsat sig fast i generationer av Erica Jong-läsare. Jag minns den från min förra omgång med Rädd att flyga, i tidiga 20-årsåldern; huvudpersonens smittsamma dröm om sex så avskalat från komplikationer och intrasslade känslomässiga band att kläderna bara flyger från kroppen. Inga knappar, inget krångel.

37 år efter att Erica Jongs bibel för det frigjorda 70-taletgavs ut första gången kommer den nu som "klassiker". Nästan samtidigt ges två nyskrivna relationsältarböcker med sextema ut: Anna-Leena Härkönens roman Nej tack och Ann Söderlunds krönikesamling Men vi knullar ju ändå inte.

Härkönen skriver om ett äktenskap som slutat med sex, och med prat - om Heli som håller på att explodera av otillfredsställd lust till sin man, men han ägnar sin tid och sin energi åt dataspel: "Det förbannade aset sitter och dataspelar. Framåtböjd, vanvettigt koncentrerad och med tungan ut ur munnen som någon jävla svagsint".

Nej tack är rolig, för att författaren inte tassar runt vreden som brinner i Heli; frustrationen och föraktet för mannen som förvandlats till en domesticerad nallebjörn, så tam att ingen initiativkraft finns kvar i honom längre. Men det blir deprimerande när hon antyder att det skulle vara kvinnorna som tagit sexet ur mannen genom att kräva en mjukare sorts man: "Vi kastrerar dem genom att tvinga på dem yllesockor och proppa i dem multivitaminpreparat".

Var det så det gick med den sexuella revolutionen: att den frigjorde kvinnorna så pass bara att de hann bli på smällen med handlingsförlamade män, för att sedan fastna där mellan tvättstugan och diskmaskinen utan att se skymten av den passion det hela började med? Ann Söderlund skriver: "Nu har vi alla möjligheter i världen att förverkliga våra sexdrömmar och fantasier, men vi knullar ju ändå inte! Vi har nämligen inte tid. Eller så orkar vi inte. Eller så står det inte i almanackan."

Men - vid en omläsning inser jag att särskilt mycket knullande blir det faktiskt inte för Isadora Wing heller. Det är mycket snack, mycket ältande och fantiserande, och ganska lite verkstad. Den man hon lämnar sin make för - den odräglige slarvern Adrian - är impotent för det mesta. Och Isadoras sinne är minst lika uppfyllt av ofullgånget modersuppror, skaparvåndor och analyser av psykoanalysen som av ångande, frigjort sex.

Det frigjorda hos Jong var kanske snarast att hon vågade benämna det knapplösa knullet, sex utan kärlek som en fantasi möjlig för en kvinna. En sexuell revolution som backade in i exploateringshörnet så fort den fått av sig trosorna, ersatte svett och kroppsvätskor med silikon och blankpolerad, hårlös hud. Ann Söderlund läser Erica Jong och konstaterar: "Jävlar vad de levde om i sänghalmen på 70-talet /.../ nu pratar vi om riktiga människor av kött och blod: Män med tånaglar, dansk ölmage och halvfjong till Ring så spelar vi på lördagsförmiddan. Kvinnor med lite trötta tuttar och en buske som i brydde sig om hur man vaxade muttan i Brasilien".

Nu bryr sig alltför många, det blev något plastigt över det hela, en fixering vid ytan som serverade nya tillflyktsorter för gamla sexualneuroser. Det blev väldigt mycket naknare men inte särskilt mycket friare - vi blev kvar med samma gamla könsrollsmönster att ta till för att få ligga: passiv-aktiv, objekt-subjekt, jaga-jagas.

Det är inte "feminiseringen" av mannen som är problemet. Snarare det halvhjärtade i en revolution som rev upp utan att rensa bort ruinresterna. Och så blev man liksom kvar med en förväntan om en könsroll som inte längre är aktuell. Genom både Ann Söderlunds och Anna-Leena Härkönens sexfrustrationsböcker löper en längtan efter en verklig jämställdhet i krock med längtan efter en "riktig" man. Och irritationen över den halvdana omvandlingen av mansrollen. Härkönen konstaterar: "Det finns nog inget mer nedslående än en manschauvinistisk bebis".

Det är lite nedslående att samma kriser i manlighet som Erica Jong beskriver 1973 dyker upp i nutida böcker. En manlighet som skräms till impotens av alltför handlingskraftiga kvinnor, hos Härkönen och hos Jong:

"Det stod dessutom allt klarare för mig ju äldre jag blev att män i grunden är livrädda för kvinnor. En del i hemlighet, andra öppet.

Vad kunde vara mer pinsamt än en frigjord kvinna öga mot öga mot en slapp pick?"

Eller tystnar, i en verbal impotens, och förvägrar sin kvinna ens en liten glimt av sitt inre.


Men annat har förändrats: det är inte farligt att berätta längre, ingen förfasas. Kvinnor skvallrar, och som Erica Jong skriver:

"Skvaller är det gamla ursprunget till medvetandehöjande. Män kan göra narr av det men de kan aldrig förhindra det. Skvaller är de förtrycktas opium."

FAKTA

PROSA

» Rädd att flyga

Erica Jong

Norstedts

» Nej tack

Anna-Leena Härkönen

Norstedts

» Men vi knullar ju ändå inte

Ann Söderlund

Frank

Jenny Aschenbrenner