ÅSIKT

Scener ur ett äktenskap

Martin Aagård läser
avhopparens historia
om Wikileaks inifrån

Daniel Domscheit-Bergs version om Wikileaks väcker ungefär 40 000 miljarder frågor. Men något som blir tydligt är att han själv inte riktigt fattat grejen.
Daniel Domscheit-Bergs version om Wikileaks väcker ungefär 40 000 miljarder frågor. Men något som blir tydligt är att han själv inte riktigt fattat grejen.Foto: MARKUS FORTE
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Julian Assange, Wikileaks.
Julian Assange, Wikileaks.Foto: AP

I sista kapitlet, på sidan 251, skriver Daniel Domscheit-Berg det till slut rakt ut:

"Varje urval är censur".

Att han har lätt fundamentalistiska åsikter om journalistik och information har man fattat långt tidigare.

Hans nya sajt Openleaks.org gör nämligen inte något urval bland de hemliga dokument de tar emot. De publicerar allt.

Och han menar att Wikileaks började svika sina ideal redan när de redigerade videon Collateral murder som visar hur amerikanska soldater mördar två journalister i Irak. Då började Wikileaks handla om att få ”uppmärksamhet i media”.

Och det är alltså censur. Information wants to be free, liksom.

Domscheit–Bergs bok Wikileaks är skriven som vore han en före detta sektmedlem. Från januari 2008 till augusti 2010 var han en av Julian Assanges närmaste medarbetare, känd under pseudonymen ”Daniel Schmitt”. Sedan stängdes, eller hoppade, han av – beroende på vem man frågar.

Fram till det bittra slutet skildrar boken en fantastisk succéhistoria.

Från att ha bestått av av två förvirrade aktivister, två tekniker, en åldrad Ibook och en server som ständigt hotade att kollapsa blev Wikileaks på bara två år ett begrepp som förändrade journalistiken, krigsrapporteringen och diplomatin.

Och liknelsen börjar bli sliten, men de påminner verkligen om ett rockband som turnerar runt i Europa, provocerar åhörare, kallar folk för "fittor", säljer merchandise och spanar på brudar.

De är arroganta, oorganiserade och varandras totala motsatser.

Assange skildras som en svårt autistisk slusk som lever på chokladpulver, klär sig i damkappor och försörjs av hänförda fans. Domscheit­Berg framstår å sin sida som ett kontrollfreak utan politiska åsikter som retar sig på kollegans bristande hygien och är noga med att påpeka att han själv alltid äter ekologisk mat.

I takt med att Assanges rockstjärnestatus ökar, förvandlas Domscheit­Berg till den sure basisten som tycker att bandet inte skulle vara någonting utan honom, och till slut lanserar sitt soloprojekt.

Båda anklagar varandra för personlighetsstörningar och sabotage. Till slut hävdar Domscheit­Berg att Wikileaks blivit en kult. Han hatar Assange till den grad att han är beredd att misshandla honom.

Bodelningen blir riktigt smutsig.

En av teknikerna förstör den programvara han skapat. Domscheit-Berg tar med sig en stor del dokument som lämnats på sajten och förstör Wikileaks ”submission-system” – själva ”inboxen”. Assange kan alltså för tillfället inte ta emot några fler anonyma läckor.

Om det stämmer är oklart. Boken är en inlaga i en pågående skilsmässa och Domscheit-Bergs version väcker ungefär 40 000 miljarder frågor.

Men hur han än anstränger sig för att utmåla Assange som en paranoid kultledare blir det tydligt att han själv inte riktigt fattat grejen med Wikileaks. Varje urval är inte censur. Tvärtom. Varje urval är journalistik. Ett försök att skapa mening, att kommunicera och ge publiken verktyg att förstå.

Julian Assanges stora bedrift är att han är en aggressiv medieentreprenör. Han har redigerat, publicerat, samarbetat och gjort pr för sina avslöjanden. Wikileaks har skaffat sig oerhörd trovärdighet på kort tid och har samtidigt återskapat förtroendet för journalistik i stort. Assanges mål var länge att driva ”värl-dens mest aggressiva pressorganisation”. Det har lyckats. Han har dessutom förstått att utnyttja fascinationen kring sin märkliga person för att få ut sin kritik av Irak-kriget, banksekretess och diplomatiskt dubbelspel.

Ironiskt nog agerar Domscheit-Berg nu som en skoningslös konkurrent till Wikileaks. Han stjäl idéer, smutskastar motståndaren och marknadsför sig själv som det bättre alternativet.

Men oavsett om man hejar på Open – eller Wiki – så väcker boken allvarliga frågor om grundtanken med whistleblower-sajter. Poängen är ju att källan ska vara maximalt skyddad när inte ens journalisten vet vem som lämnat dokumenten. Flera av publiceringarna pekar dock på att källan snarare löper större risk att exponeras när inte journalisten aktivt kan skydda sin källa. Ett problem både Openleaks och Wikileaks förr eller senare måste lära sig hantera.

FAKTA

SAKPROSA

» Wikileaks

Historien bakom sajten som förändrade en hel värld

Daniel Domscheit–Berg

Spökskrivare: Tina Klopp

Övers: Frederik Sjögren

Forum

Boken släpps simultant i 17 länder.