ÅSIKT

Du sköna fattiga värld

Fredrik Svensk om
en rävsax till film

1 av 3
BLI RIK PÅ TRAGIK Konstnären Renzo Martens film ”Episode III” är en del i ett större projekt på Göteborgs konsthall.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Berlinbiennalen i somras flyttade in i ett nedgånget hus i Kreuzberg kom protesterna direkt. Direktören och curatorn för biennalen hängdes ut på affischer runt hela stadsdelen: Wanted, anklagad för gentrifiering. Jag kastade ett öga på affischen, just innan jag satte mig ner för att första gången se Renzo Martens långfilm Episode III, inspelad i Kongo-Kinshasa.

I filmen skildras hur biståndsarbetaren, pressfotografen och konstnären som olika varianter av samma pharmakon – de fungerar både som botemedel och ett gift för befolkningen i Kongo, men i detta fall mest som gift.

Renzo Martens spelar själv ett slags antihjälte, tillrest för att skildra den koloniala baksmälla som de fattiga i Kongo fastnat i. Hans strategi kan sägas vara motsatt Carsten Höllers, som också ägnat flera verk åt bilden av Kongo-Kinshasa, men genom att uppmärksamma vad han uppfattar som positivt och fantastiskt med landet, och hans attityd liknar mer Pål Hollenders eller Santiago Sierras. Martens upplysta budskap är själva fattigdomen som landets främsta naturtillgång.

Enjoy Poverty – please, står det på neonskylten som Martens låtit uppföra i by i slutscenerna. Budskapet i denna neokoloniala rävsax till film är lika enkelt som fruktansvärt. De fördömda måste exploatera bilden av sig själva och hur de drabbats av krig och fattigdom i massmedia.

Vem är då Martens antihjälte? För det första så gestaltar han normen för en samtida konstnär, som rör sig fritt mellan olika yrkesroller, med en osäkrad relation till förutbestämda värdegrunder och sanningsanspråk. Martens ikläder sig rollen som gonzojournalist, boratkomiker, biståndsarbetare, Werner Herzog-dokumentarist, samt både Kurtz och Marlow från Joseph Conrads Mörkrets hjärta.

I en typisk scen föreslår Martens för en representant för Läkare utan gränser att de kongoleser som lärt sig fotografera ska få komma in på sjukhuset för att kunna fota och tjäna pengar på misären. De blir avfärdade som omoraliska. I en annan scen frågar han en västerländsk fotograf vem som skapat hans bilder.

Martens gör ingenting för att dölja att han gör samma sak som de han avslöjar. Hans karaktär är tydlig med att denna film handlar om Europa, och att den därför kommer att visas i Europa, och inte i Kongo, och såtillvida stigmatiserar han bilden av maktrelationen mellan syd och nord.

Filmens dramaturgi är också konventionell, den ensamme mannen i huvudrollen, och hur mycket postkolonial teori han än fått i sig, så kanske det faktiskt inte går att göra mer än så här, just inom den berättarkonvention som Martens upprepar. Vilken roll berättelsen om den enskilde hjältens liv och äventyr spelar för bistånds- och massmedieindustrin kan vi bara spekulera i. Men frågan måste ställas.

Det bästa med att Göteborgs konsthall nu visar Episode III är att man tillsammans med tidskriften Glänta och Clandestinoinstitutet gett den ett sammanhang. För här finns förhoppningsvis stora möjligheter att upprätta både historiska och samtida kopplingar mellan konst, kolonialism, kapitalism och lokal kulturpolitik. Clandestino arrangerar nämligen parallellt seminarieserien Biomakt, Begär och Rasism, Glänta släppte nyss ett nummer om Offer och Martyrer (3–4/2010), och till vintern väntar en större grupputställning på temat.

Världsklass! Enjoy Poverty, Göteborgs konsthall!

FAKTA

KONST

»Renzo Martens: Episode III

Göteborgs konsthall

Till och med 13 mars

Fredrik Svensk