ÅSIKT

Stadsteater med röd tråd

FIRAR 50 ÅR ”13 quinnor” på Stockholms stadsteater 1965.
FIRAR 50 ÅR ”13 quinnor” på Stockholms stadsteater 1965.Foto: Foto: OVE ALSTRÖM
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gösta Ekman i ”Fårakällan” 1960.
Gösta Ekman i ”Fårakällan” 1960.

Stockholms Stadsteater fyller femtio år och till hyllningarna hör en välfylld och lättillgänglig historik författad av teaterkritikerna Karin Helander och Leif Zern. De skriver om konstnärliga val och estetik, om skådespelarnas teater, om framstående regissörer och gästspel, publiksiffror och vad recensenterna tyckte. Bokens titel har man dock hämtat från dåtida socialdemokratiska finansborgarrådet Hjalmar Mehr vilket inte alls är underligt. Det var som enträget uttalad politisk vision som Stadsteatern år 1960 kom till. Stockholm skulle ha en egen kommunal teater, inte bara nationalscenen Dramaten, och den skulle vara demokratisk. Helst skulle den ligga på Söder, vid Riddarfjärden och vara ett imponerande nybygge. Det storartade och intressanta med Karin Helanders och Leif Zerns bok om Stadsteatern är att de så tydligt utgår från just det politiska syftet, beskriver och diskuterar hur det kom att förverkligas och förvaltas i verkligheten och med tiden, i föreställningar och verksamhet.

Det är en historia om tilltagande expansion, fler föreställningar och skilda scener, där 70-talets offensiva kulturklimat sammanföll med Vivica Bandlers chefstid och Stadsteaterns stora scen etablerades som ”mjölkko” för möjligheten att vara både folklig och avancerad. Med Benny Fredriksson som chef spelar man i dag för utsålda hus, men får också kritik för privatteater-repertoar och för pressad produktionstakt.

Folk strömmar till Kulturhuset, teatern lever och har en bred publik som skrattar och är med på noterna. Någon saknar pionjärviljan, en seriösare repertoar, Långa Näsan, Unga Klara, en annan tid och tidsanda?

Den drygt 500-sidiga volymen ger en mångsidig bild av Stadsteatern och en utveckling som varken tyngts av tradition eller finkultur utan behållit sin rörlighet och haft förmåga till nyorientering. Teater för barn, för lunchbesökare, bussåkare, förortsungdomar, teater om Vietnamkriget, om föräldrar som skiljer sig, könsroller, aktualiteter och klassiker på radikalt nya sätt.

Succéerna analyseras, Suzanne Osten och Unga Klara, Johan Bergenstråhles Brecht-uppsättningar, Fred Hjelms Möss och människor, Soppteatern. Men också de bakomliggande ambitionerna, projekten som kom av sig, totalteatern, teaterns skiftande självbild och de orättvist bortglömda insatserna.

Tillsammans med utblickande intervjuer, teateraffischer och komplett repertoarförteckning ser man teaterns bredd och vilja att något ska hända. Men framför allt den stora moderna linjen som avtecknar sig över decennierna och så här i samlat format överskuggar den sedvanliga smörgåsbordsprofilen. Grattis Stockholms Stadsteater!

FAKTA

SAKPROSA

» Det skall åska och blixtra kring vår teater

– Stockholms

Stadsteater 1960–

2010

Karin Helander

och Leif Zern

Albert Bonniers

förlag

Barbro Westling