ÅSIKT

Naivt hopp

Rasmus Fleischer
om politikernas över-
tro på sociala medier

TIDENS TECKEN Med v-tecken och mobiltelefoner hyllade i lördags demonstranter i London revolutionen i Egypten.
Foto: AP
TIDENS TECKEN Med v-tecken och mobiltelefoner hyllade i lördags demonstranter i London revolutionen i Egypten.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Orsakades Göteborgskravallerna, för snart tio år sedan, av mobiltelefoner?

Ingen skulle påstå någonting sådant.

Ändå var det via textmeddelanden som demonstrationer organiserades och rykten spreds på Göteborgs gator. Dessutom var det mobiltrafiken som lät polisen kartlägga en påstådd ”sambandscentral” vars medlemmar dömdes till saftiga fängelsestraff för att ha organiserat kravaller via sms.

Orsakades upproret i Iran, för snart två år sedan, av Twitter? Är det Facebook som möjliggjort den pågående resningen i arabvärlden? Spridda kolumnister har hävt ur sig sådant. Exempelvis skrev Peter Wolodarski i en ledare i Dagens Nyheter (30 jan) att protesterna både i Tunisien, Egypten och tidigare i Iran har kunnat ske ”tack vare mikrobloggen Twitter”.

Förtjänsten var alltså inte ens nätets, utan ett enda företags!

Nå, sådana överdrifter lär nog avta med tiden. Att vår tids folkliga uppror förlitar sig på både mobiltelefoner och internet framstår som allt mer självklart. Så varför har bloggaren Evgeny Morozov bemödat sig om att skriva en bok på flera hundra sidor, The net delusion, där han attackerar utrikespolitikens ”cyberutopister”?

Jo, därför att Hillary Clinton höll ett tal den 21 januari 2010, där nätets frihet lanserades som en ny grundsten för USA:s utrikespolitik. Evgeny Morozov visar på den retoriska kontinuiteten från kalla kriget, då Ronald Reagan populariserade idén om att en diktatur (Sovjet) upprätthålls genom att regimen undanhåller viss information för medborgarna. Om bara barriärerna punkteras – då genom samizdat och Radio Free Europe, nu genom bloggar och Twitter – är demokratiseringen i stort sett klar.

Datumet var nog en slump, men exakt samma dag som Hillary Clinton höll sitt tal publicerade Sveriges regering de nya riktlinjerna för Sidas demokratibistånd, där internets demokratiserande potential gavs en central roll. Ett år senare skrev biståndsminister Gunilla Carlsson en debattartikel med rubriken ”Nätaktivister är de nya demokratikämparna” ( Expressen 21 jan).

Paradoxen är uppenbar.

USA:s utrikespolitik upprätthåller å ena sidan en rad brutala regimer som censurerar nätet, samtidigt som den finansierar redskap som kan kringgå samma censur.

Ännu mer slående är kontrasten mellan de stora orden om nätets frihet i andra länder och de restriktioner som införs på hemmaplan.

Som när Carl Bildts närmaste man Olof Ehrencrona nyligen uttalade att ”allt arbete mot censur på nätet är positivt”, med anledning av det arbete som nätverket Telecomix utfört för att kringgå nätcensuren i upprorets Egypten. På hemmaplan sysslar Telecomix med att kringgå datalagring, FRA-avlyssning och svenska domstolars försök att blockera The Pirate Bay. Också positivt? Nätpolitiska aktivister borde se dessa paradoxer som en tillgång.

Tyvärr är ett sådant dialektiskt perspektiv frånvarande i The net delusion. Evgeny Morozov riktar sig nämligen inte till aktivister utan till ”policymakers”, främst i Washington. Ett fokus som riskerar att befästa missförståndet att nätpolitisk aktivism skulle vara ett uttryck för naiv ”cyberutopism”. Men de praktiska insatserna för att öppna nätet för upproren i Iran, Tunisien och Egypten har tvärtom präglats av den största varsamhet för riskerna med övervakning och desinformation.

Värst av allt är bokens missvisande undertitel, The dark side of internet freedom. Författaren är visserligen farligt vag om nätets framtid, men argumenterar ingalunda för att införa svartlistning av nätplatser vilket i dag är det främsta kravet från upphovsrättslobbyn i Europa.

Antagligen var det ett stort misstag av Hosni Mubarak att stänga ner Egyptens internet. Flertalet unga egyptier enades över en natt av ilskan mot hur presidenten ytterligare inskränkt deras livsutrymme. En slugare diktator hade för länge sedan lärt sig av Ryssland och Kina.

Ryssland undviker nätcensur – regimen ser hellre till att erbjuda befolkningen webb-tv med en väl avvägd kombination av propaganda och naket. Genom att orkestrera samspelet mellan respekterad press och främlingsfientliga bloggare kan Kreml skapa ett ”spinn” som dränker kritiska samtal.

Vad gäller Kina så är muren en dålig metafor för landets omfattande nätcensur. Snarare bör man jämföra med den personligt anpassade reklam som bland andra Google ständigt utsätter oss för – lika personlig kan nämligen nätcensuren bli. Huruvida en webbsida är åtkomlig kan bero på en mängd sammanvägda faktorer, såsom vilka andra sidor som just du (och andra med liknande demografisk profil) har besökt under den senaste veckan. Det behöver inte ens handla om fullständig blockering. Ett verkligt sofistikerat system nöjer sig kanske med ojämn fördelning av bandbredd. Om ett visst filmklipp går särskilt långsamt att ladda minskar risken att det ska sprida sig viralt.

Liknande utvecklingar är fullt tänkbara i västvärlden och även om Evgeny Morozov undviker att ta i frågan bjuder han på mycket att tänka på även för nätpolitiska aktivister.

FAKTA

SAKPROSA

»The net delusion – the dark side of internet freedom

Evgeny Morozov

Public Affairs Books

Rasmus Fleischer