ÅSIKT

Per Albins bröder

Mattias Gardell: Muslimska brödraskapet vill bygga ett folkhem – inte ett nytt Iran

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den demokratiska revolutionen i Egypten har på sina håll mottagits med oro – och inte endast av regionens övriga envåldshärskare. Egypten har länge varit en bricka i ett stormaktpolitiskt spel och har i nära 40 år varit USA:s främsta partner i regionen vid sidan av Israel.

Att USA stöttat diktaturen är symptomatiskt för de dubbla måttstockarnas politik som gällt sedan Egypten först koloniserades av det demokratiska Frankrike och därefter av det demokratiska Storbritannien. Därmed har västvärlden framträtt som en Januspersonlighet: den demokrati och frihet man talat om har fått utvecklas på hemmaplan, men förkvävts i arabvärlden. Stabilitet har premierats på frihetens bekostnad.

Sålunda höjde varken Sverige, EU eller USA rösten när folket stred mot diktaturen. Först efter Mubaraks avgång strömmade gratulationerna in och Schweiz frös diktatorns tillgångar. De han inte redan hunnit flytta undan, förstås. Reaktionerna under den direktsända folkresningen blandades med viss misstänksamhet. Lurar inte mörkermän som vill införa en islamisk diktatur bakom det hela?

Oron centreras kring Det muslimska brödraskapet, vilket lockat krönikörer som aldrig sagt ett ord om repressionen under Mubarak att bekymra sig för att Egypten kan bli en diktatur. Hur skall det gå för landets kristna? Som om de alla trivts under diktaturen och inte deltog i resningen. Kommer vi att få se ett nytt Iran?

Visserligen stod Brödraskapet länge avvaktande under protesterna och förespråkar flerpartidemokrati, vilket skiljer sig från revolutionens Iran där Khomeini var en av de ledande aktörerna och öppet propagerade för en odemokratisk styrelseform, Vilayat-i Faqih, de rättslärdas styre, som vunnit föga gehör i den sunnimuslimska världen och som Brödraskapet tagit avstånd ifrån. Men ändå. Det är ju ändå ett muslimskt brödraskap. Att Brödraskapet framhåller Turkiet och inte Iran som modell, tycks ha gått många förlorat.

Två försök att begripliggöra Brödraskapet genom att likna dem vid företeelser i det svenska politiska landskapet har av bland andra Dilsa Demirbag-Sten, Anna Ekström, Jonas Lundberg och Fredrik Malm tolkats som skönmålningar: Jan Hjärpes liknelse med KD och min term ”folkhemislamism”.

Hjärpe brukade liknelsen då Brödraskapet liksom KD är ett socialkonservativt mittparti där omsorg om varandra, familj och moral står högt på dagordningen och där man breddat sig mot andra trosgemenskaper. I Brödraskapets fackföreningar kan man finna kristna medlemmar och Centerpartiet Hizb al-wasat – som uppstått ur Brödraskapet – bildades av muslimer och kristna tillsammans. Skillnader finns förvisso, inte minst då KD har verkat i en demokrati och Brödraskapet i en diktatur.

I Egypten har Brödraskapet vunnit tilltro genom det frivilligarbete som bedrivs inom utbildning, sjukvård, fattigomsorg, rehabilitering. I Sverige har detta ansvar burits upp av välfärdsstaten. Men vem vet? Om vi fortsätter lägga över det sociala välfärdsarbetet på frivilligorganisationer kanske KD börjar driva daghem, vuxenutbildning och sjukvård de också.

I en studie från 2005 lanserade jag termen folkhemsislamism som bild för vad islamdemokrater säger sig eftersträva. Det är en beskrivande term, behäftad med all den problematik folkhemsnationalistiska ideologier för med sig, vilket en svensk läsekrets torde vara väl bekant med. Likväl tycks Ekström och Demirbag-Sten tolka det som en romantiserande term, kanske på grund av den tilltagande folkhemsnostalgin där folkhemmet kommit att stå för den gamla goda tiden då allt var bra.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om att folkhemmet också hade skuggsidor. Med idén om ett folkhem kommer tankar om vilka som skall bo där, vilken ordning som där skall råda och vem som bestämmer var skåpet skall stå. Där fanns inte endast moderskapspengar och barnbidrag utan också steriliseringskampanjer. När folkhemmet byggdes fanns ingen religionsfrihet (infördes först 1951), homosexualitet sågs som en sjukdom (ändrades först 1979) och romer saknade rösträtt fram till 1960-talet.

Därmed inte sagt att Brödraskapet är emot religionsfrihet, vilket är en av dess stadgade principer, eller anser att rösträtt skall vara avhängigt av etnicitet. Tvärtom stadgas att den skall gälla alla, oberoende av etnicitet, kön eller religion. Däremot säger de inget om homosexuellas rättigheter, vilket heller inte funnits i diktaturens Egypten. Möjligen kan en demokratisering i Egypten med tiden öppna upp för sexuellt likaberättigande, liksom fallet blev inom folkhemmets väggar.

Som term beskriver ”folkhem” det sociala välfärdssamhälle Brödraskapet säger sig vilja realisera. Samhällsekonomiskt eftersträvas en kapitalism med vänligt ansikte, där fri företagsamhet kombineras med ett progressivt skattesystem för att möjliggöra en utbyggd allmännytta där varje medborgares rätt till mat, vatten, bostad, sjukvård och utbildning skall garanteras. Den goda staten skall byggas med gradvisa reformer, inte väpnad revolution.

Brödraskapet har i årtionden tagit avstånd från väpnad kamp och befinner sig sedan länge i konflikt med jihadister. Magnus Norell ( Svenska Dagbladet 8 feb) varnar för att Brödraskapet inte tagit avstånd från all våldsanvändning, men det gäller också kristdemokrater och socialdemokrater. Samtliga hävdar i linje med FN rätten till väpnat försvar om landet blir angripet eller ockuperat, vilket en försvarsanställd forskare torde vara införstådd med.

Brödraskapet har liksom andra politiska organisationer sina skilda fraktioner, däribland förnyarna och de konservativa. Sedan ett par år pågår en dragkamp kring frågan om en kvinna eller kristen skulle kunna bli president i en framtida demokrati. Till skillnad från Mubarak skulle ämbetet inte ha exekutiva befogenheter utan vara en ceremoniell post, som i Israel. De konservativa hävdade att presidenten måste vara en manlig muslim, vilket förnyarna – inte minst företrädd av ungdomar och bloggare – fann upprörande. Kvinnor har valts till presidenter i Indonesien, Bangladesh och Pakistan och kristna har varit en del av den islamiska civilisationen i Egypten sedan dag ett. Enligt förnyarna skall lika rättigheter gälla alla, utan undantag. Utgången är inte avgjord, men fjolårets val av den konservative Muhammad Badi till ny ledare ger en fingervisning. Men kanske ger ungdomarnas och de nya sociala mediernas roll i revolutionen förnyarna en skjuts?

Att likna Brödraskapet vid folkhemstänkare eller Kristdemokrater är inte en identifikation, utan just en liknelse, och ställer inte Brödraskapet bortom kritik, om man nu inte vill helgonförklara Per Albin eller Hägglund. Det bör också understrykas att det vanligen är en stor skillnad mellan vad ett parti säger i opposition och vad som händer om de kommer till makten. Det gäller socialdemokrater, kristdemokrater och vågar jag anta – Brödraskapet.

Egypten står inför samma omvandling som gällde under den demokratiska revolutionen i Europa: att söka ersätta envälde med folkvälde. Det är inte enkelt, vilket den europeiska historien vittnat om. Förra gången, 1919, satte det brittiska kolonialväldet stopp för ambitionen. Frågan är vilken roll västvärldens demokratier vill anta nu, under det som kan bli en arabisk vår.

Mattias Gardell