ÅSIKT

Mindre är mer

KULTUR

? och ändå så mycket.KRISTIINA KYANDER ser en av

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

de stora arkitekterna.

En stålrörsstol

av Ludwig Mies van der Rohe får symbolisera den västerländska kulturen i Tintin-serien Blå Lotus från 1936 – det är ett exempel på hur påtagligt minimalismens fader, arkitekten, stadsplaneraren och formgivaren Mies van der Rohe lyckades prägla sin samtid.

Mitt i Arkitekturmuseets utställningssal, under en baldakin av uppförstorade arbetsritningar, tronar den berömda fåtöljen från världsutställningen i Barcelona 1929. Stolen har huvudrollen i utställningen om Mies van der Rohe (1886–1969), som inleder arkitekturåret 2001.

Det handlar om form, renodlat och tydligt. Originalmöbler, modeller av tre tidiga byggnader, ritningar och foton låter olika delar av en konsekvent formvärld mötas; stolarnas mjuka böjar mot byggnadernas renodlat rektangulära grundformer. Och för första gången på länge kommer utställningsrummet, den gamla exercishallen, till sin rätt.

Byggnadsverken är bostadsområdet Weissenhof i Stuttgart från 1927, tyska paviljongen för världsutställningen i Barcelona 1929 och Villa Tugendhat i Brno från 1931. Alla hör till Mies van der Rohes centrala verk innan han emigrerade till USA 1937. Möblerna, med tonvikten på stålrörsstolar, specialritades för byggnaderna och serietillverkades. Och masskopierades. Just de böjda stålrörsmöblerna blev en enorm framgång under 30-talet.

Med uppdraget att rita paviljongen i Barcelona utsågs Mies van der Rohe till ambassadör för ett nytt Tyskland. Weimarrepubliken ville genom arkitekturen manifestera sin öppenhet, sina liberala, moderna och internationella värderingar.

Här driver han

sina idéer om det flytande rummet till sin spets. Utan krav på praktisk funktion eller ekonomiska ramar kunde gränsen mellan ute och inne praktiskt taget suddas ut. Som enda utsmyckning, förutom den berömda fåtöljen med de saxade benen i plattstål och de formmässigt besläktade pallarna, fanns en klassisk skulptur av Georg Kolbe.

Trots att paviljongen revs efter sex månader kom den att räknas som en av milstolparna i arkitekturhistorien – och som en sammanfattning av Mies van der Rohes formvärld. 1985 byggdes den upp igen efter originalritningarna.

Polerad onyx, marmor och romersk tavertin motsäger i viss mån Mies van der Rohes stridsrop ”less is more”. Men han var perfektionist när det gällde hantverk och materialval. Bristen på arkitektutbildning kompenserades av en kunskap om materialens möjligheter och begränsningar som han skaffade sig tidigt i faderns stenfirma.

Villa Tugendhat i Brno är byggd i stål, sten och glas, med onyx och elfenben i det stora öppna rummets skärmväggar. Familjen Tugendhat lär ha respekterat den petigt utarbetade möb-leringen, som faktiskt också innehöll möbler enbart i trä.

Weimarrepublikens

öppna attityd gällde också bostadsplaneringen, vilket inte var betydelselöst för modernismens kraftfulla genombrott. Weissenhof var den första bostadsutställningen under mellankrigstiden, med Mies van der Rohe som ansvarig arkitekt. Själv ritade han en fyravåningslänga med möjligheter att placera innerväggarna fritt. Flera av modernismens pionjärer, som le Corbusier, Walter Gropius, Bruno Taut och Joseph Frank, deltog och utställningen klassades snabbt av extremhögern som en internationell politisk komplott.

Mies yrkesliv styrdes dramatiskt av den politiska utvecklingen i Europa och först med uppdraget att rita Nationalgalleriet i Berlin 1962 återvände han för en tid till Tyskland, från Chicago där de flesta av hans byggnader står.

Ingen enskild arkitekt kommer förmodligen att någonsin påverka sin samtid som den tidiga modernismens giganter, Mies van der Rohe, Gropius, le Corbusier. Som stil var modernismen enkel att efterlikna – och enkel att förvanska. Mies såg sina verk som helt objektiva, därför fria att kopiera.

Den överskådliga och vackert genomförda utställningen visar en liten del av ett stort livsverk som rymmer ett oändligt antal frågeställningar och infallsvinklar.

”Formen är inte målet med vårt arbete, bara resultatet. Formen i sig existerar inte.” (Mies van der Rohe, 1923.)

Kristiina Kyander

arkitektur/Mies van der Rohe