ÅSIKT

Kurragömma med Knausgård

Så leker succéförfattaren med fakta och fiktion i "Min kamp"

ROSAD – OCH RISAD Karl Ove Knausgårds romanbygge i sex delar hyllas av många kritiker. Men metoden att namnge verkliga personer vållar debatt i Norge. Bland annat har 14 släktingar skrivit ett öppet brev i protest
Foto: STIG-ÅKE JANSSON / SCANPIX
ROSAD – OCH RISAD Karl Ove Knausgårds romanbygge i sex delar hyllas av många kritiker. Men metoden att namnge verkliga personer vållar debatt i Norge. Bland annat har 14 släktingar skrivit ett öppet brev i protest
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag vet inte om det går att peka på den punkt där en skönlitterär text skiljer sig från sakprosan med tanke på litterär verklighetsproduktion. Men det finns ett par passager i Karl Ove Knausgårds Min Kamp V som tangerar den punkten.

Den första handlar om ett av de viktigaste ögonblicken i den självbiografiska romanen om hur Karl Ove Knausgård blev författare och skrev romanserien Ut av verden, En tid for alt och Min kamp I-VI, författarens genombrott i medierna. En analys av verklighetsframställningen i följande utdrag demonstrerar den subtila verklighetsproduktion som äger rum i verket och som på så många sätt liknar en kurragömmalek. Det är strängt taget här, en höstmorgon 1998, som allt börjar:

”Romanen hade funnits ute några veckor, ingenting hade hänt, då telefonen ringde en morgon. Tonje, som satt och åt frukost, svarade, jag låg vaken i sängen och hörde att hon sa att hon skulle se om jag var vaken. Jag gick in i vardagsrummet och la luren mot örat.

– Hallå, det är Karl Ove?

– Det här är Mads på Tiden. Har du läst Dagbladet i dag, eller?

– Nej, jag låg och sov.

– Då tycker jag du ska gå ut och köpa det med en gång.

– Är det en recension?

– Ja, det kan du säga. Jag säger inte mer. Gå du, så pratar vi sen. ( Min Kamp V:579)

Enligt författaren hade ingenting hänt de första veckorna efter lanseringen av debutverket Ute av verden. Så ringer telefonen. Det är den dåvarande marknadschefen på Tiden Norsk forlag, Mads Nygaard, som är på tråden. Läsaren kommer aldrig att få veta om samtalet förlöpte på det här sättet; framställningen är avhängig Knausgårds egen paradoxala form av fiktionalisering av det dokumentära, som inte reducerar det dokumentära, men förstärker det. En direkt återgivning av samtalet skulle antagligen ha riktat vår uppmärksamhet mot Karl Oves subjektiva upplevelse av telefonsamtalet, och därmed gjort det sannare, men mindre verkligt.

Det fascinerande med passagen är att det finns element där som det går att kontrollera i norska arkiv. ”Ingenting hade hänt”, står det. Före telefonsamtalet från Nygaard. Var det så? Rottems recension ”Höstens sensation” stod på tryck den 25 november 1998. Men en snabb blick i arkiven visar att redan den 17 november anmälde Mari Lending Ute av verden i Aftenposten som ett djärvt och uppseendeväckande debutverk.

Som en relativt ung norsk kritiker hade Mari Lending 1988 en helt annan produktiv och opinionsbildande position än den medelålders Rottem i Dagbladet. Hur som helst: arkiven påminner oss om att Knausgårds dokumentation av mottagandet av sin egen bok är resultatet av en selektiv och fiktiv verklighetscirkulation; vi kan kontrollera den mot fakta, men knappast få grepp om den, polemisera mot den eller avskriva den mot fakta. Sådana selektiva verklighetscirkulationer skriver in en ironi i projektet som gränsar till humorn, inte minst när man läser dem mot avslutningen av Min Kamp III, där Knausgård hävdar att han besitter en form av minnenas absoluta gehör.

Men vad händer när vi flyttar analysen av verklighetsframställningen i Min Kamp till parallella passager med en mer komplex etisk­estetisk verklighetscirkulation? I Min Kamp V finns det en högst utmanande scen. Ett år efter att Karl Ove har varit otrogen mot sin fru Tonje, ringer telefonen en dag. Tonje svarar, innan hon räcker över luren till Karl Ove:

Hallå? sa jag.

Är det våldtäckstförbrytaren Karl Ove Knausgård?

Vad pratar du om? sa jag. -Vem är det jag pratar med?

Tonje hade stannat kvar, hon stod intill väggen och såg på mig.

Du vet fan i mig gott vad jag pratar om. Du våldtog min käresta för ett år sedan.

Nej, det har jag inte gjort.

Men du vet vad jag menar?

Ja, men det var inte våldtäckt.

När jag sa det, såg jag bort mot Tonje. Hon var helt vit i ansiktet. Hon stirrade på mig med stora ögon. Nästan föll in mot väggen. ( Min Kamp V: 600)

Oberoende av vad som hände i verkligheten, av anklagelsens riktighet eller huvudpersonen skuld, är den här scenen nästa outhärdlig. Eftersom våldtäktssaker vanligtvis är omgivna av ohyggliga mörkertal när det gäller antalet anmälningar, uppklarade fall och fällande domar, gör avvisningen av våldtäktsanklagelsen ett svindlande intryck. Det här är en av de punkter i romanserien där huvudpersonen, som hela tiden skildras med en förening av självförakt och kärlek, framstår som utan kontroll över sin egen framställning av sin brist på kontroll. Oberoende av verkligheten är passagen relevant för en diskussion om gränserna för kränkningar av privatlivets helgd eller om vilket material som lämpar sig eller inte lämpar sig för litterär cirkulation. En rättssak måste ta slutlig ställning till frågan om sanningens, yttrandefrihetens och privatlivets gränser på ett helt annat sätt än någon etisk­estetisk värdering kan göra.

Analysen av verklighetsframställningen i dessa två parallella men högst olika passager från Min Kamp V, avtäcker det egenartade i det projekt litteraturprofessorn Arne Melberg i sin artikel ”Vi saknar ord” i Aftenposten 15 januari kallade Knausgårds litterära kentaur; en selektiv (och riskabel) konstnärlig kombination av fiktiva och verkliga element i skuggan av det vi vant oss att tänka på som sanningen.

Det är kanske en självklarhet för de flesta, inte minst för svenska läsare mot bakgrund av 00-talets stora debatt om Maja Lundgrens cirkulation av verklighet i romanen Myggor och tigrar, men det kan finnas skäl att påminna om att verklighetsreferenser stämmer mer eller mindre väl med verkligheten. De är inte nödvändigtvis verkliga; och de är inte nödvändigtvis fiktion.

Karl Ove Knausgårds cirkulationer av verklighet kan betraktas som en modern estetisk omförhandling av den litterära funktion Roland Barthes i en artikel från 1968 kallade verkligheteffekten. Så som Barthes kunde hävda att den till synes betydelselösa barometern på en vägg hos Madame Aubain i Gustav Flauberts Un coeur simple inte refererade till verkligheten, men betydde verklighet, kan vi säga att Rottems recension i Dagbladet och våldtäckstanklagelsen inte först och främst refererar till verkligheten, men betyder verklighet i Knausgårds Min kamp. Att missförstå den effekten som sanning, som delar av de journalistiska miljön i Norge tycks göra, är i bästa fall naivt, i värsta fall ett tecken på en litterär kultur i djup kris.

Tre svenska knausgårdare: Lars Norén, Maja Lundgren och Per Olov Enquist.
Foto: MATS STAND, LOTTE FERNVALL, URBAN ANDERSSON
Tre svenska knausgårdare: Lars Norén, Maja Lundgren och Per Olov Enquist.

I dag är vi i färd med att etablera en förställning om att dagens samtidslitteratur cirkulerar eller förhandlar förhållandet mellan fakta och fiktion på ett radikalt annorlunda sätt än äldre litteratur, och att det nya tillståndet hänger ihop med autonomiestetikens sammanbrott (d v s tron på det litterära verket som en sluten, självförsörjande och självreglerande helhet). Jag tror inte att det är så. Snarare är det litteraturen själv som kan sätta oss på spåret av vad som skiljer Knausgård från andra moderna blandformer.

Knausgårds hemlighet ligger i den förvandling hans romanprojekt genomgick i det ögonblick som historierna om Henrik Vankel i Ute av verden och En tid for alt blev berättelser i berättelsen om Karl Ove Knausgård själv. Det gjorde romanserien till en romanmässig utforskning av gränserna mellan den fiktiva romangestalten Henrik som förgrep sig på sin 13 år gamla elev Miriam och en nästan lika fiktiv romangestalt som delar namn och privathistoria med författaren själv.

Kan en bestämd subjektiv uppfattning vara förtal i juridisk mening? Jag tror den kan det; det beror bland annat på social, symbolisk och ekonomisk position. Å andra sidan kan den också läsas som ett litterärt experiment med perspektivets, karaktärens eller tankefrihetens gränser i förhållande till en avliden far. Den kan naturligtvis också bli mött med en axelryckning.

Då Jan Kjærstad i Aftenposten i januari i år, utan konkreta belägg, skällde ut den norska kritikerkåren för blind naivitet och fårflocksmentalitet vid receptionen av Min kamp I, var det både för att han menade att vi inte hade varit medvetna om hyperfiktionen i Knausgårds självbiografiska projekt och för att han menade att vi inte bedömt projektet mot bakgrund av en svensk tradition av hybridlitterära experiment, med författare som Per Olov Enquist, Maja Lundgren och Lars Norén. Kjaerstads polemik kunde ha blivit starten på en kritisk diskussion om förhållandet mellan fiktion och verklighet i Knausgårds Min kamp. Men sensationen blev som vanligt viktigare än saken. Det var kanske inte så överraskande. Idag är det svårt att se att massmediernas debbat och kommentarverksamhet alls har kritiska ambitioner när det gäller att förklara det litterära verkets egenart. Det är inte så överraskande. Men frånvaron av ambitioner spelar också en mer aktiv och mer problematisk roll; som kulturens filter mot sig själv.

De många varianterna av litterära blandformer i vår tid har gjort det relativt odramatiskt av fastslå att frågor om sanning, yttrandefrihet och skyddet av privatlivets helgd är principiellt oberoende av genregränser som skillnaden mellan skönlitteratur och sakprosa. Samtidigt är det möjligt att ställa frågan om inte en kulturs styrka visar sig i dess förmåga att leva med de osäkra gränserna mellan personlig besvikelse, mänskligt svek och kränkningar av privatlivets helgd.

Och litteraturen? Den är alltid osäker. Det enda som verkar säkert i dag – tvärtemot Jan Kjærstads uppfattning – är att Knausgårds Min kamp kommer att stiga och inte falla i estetiskt värde. Arne Melbergs erkännande av verket som ett eget experiment med litterära blandformer, literaturprofessorn Eivind Tjønnelands ideologikritiska analys av receptionen av verket i pamfletten Knausgårdkoden och den svenska avantgardeförfattaren Stig Larssons uttalande att han knappt läst någon författare ”beskriva lyckan i själva skrivögonblicket så ogarderat och – jag måste leta efter ord – reservationslöst, som Knausgård gör det ...”, är tecken på det. Rättssak eller inte.

Trond Haugen

Essän är tidigare publicerad i den norska tidskriften Prosa.

Översättning: Ingmar lemhagen