ÅSIKT

Ren skräck i svartvitt

Svart humor i tecknad serie om
misslyckat självmordsförsök

Linda Spåman, konstnär och illustratör, debuterar som serieförfattare.
Linda Spåman, konstnär och illustratör, debuterar som serieförfattare.Foto: Foto: KRISTIN LIDELL
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bild ur ”Misslyckat självmord i Mölndals bro”.
Bild ur ”Misslyckat självmord i Mölndals bro”.

Att vakna upp ur medvetslöshet på en psykiatrisk klinik efter ett misslyckat självmord måste vara en helgalen upplevelse. Det första livstecknet för den kvinnliga huvudpersonen i Linda Spåmans bildberättelse Misslyckat självmord i Mölndals bro är känslan av att behöva kissa. Det är vad som ska motivera till rörelse i en kropp som hon nyligen med alla tänkbara hjälpmedel har försökt förgöra. Ett absurt ”jag lever, alltså kissar jag/äter jag lunch/tittar jag på Glamour med rumskamraten Ritva iklädd sjukhusskjorta utan trosor så att könsbusken syns i glipan” tar därefter form.

Så blir livets banala sidor ren och skär horror. Och då har storyn ändå laddat upp med ett självmordsförsök som är ren och skär splatter – ett ordlöst, visuellt närgånget berättande i svartvitt där spyor och blod och drägel skvätter, och sårbarheten illustreras av självmörderskans barnsliga trosor med hjärtan och spetskant.

Man ska påfallande ofta skratta åt döden och kroppen i den svenska tecknade serien. Det högt skattade tvådimensionella begreppet galghumor, med vilken man förväntas glo ångesten i vitögat och flabba, är närvarande med ibland så drastiska specialeffekter att jag numera sällan ids vare sig rysa eller dra på munnen.

En subtilare variant av denna liksom tvångsmässiga svarta humor är synlig hos Linda Spåman, tillsammans med tematiseringen av självstympning och självhat som 00-talets kvinnliga serietecknare (med Åsa Grennvall, Sara Olausson, Coco Moodysson för att nämna ett fåtal), tycks ha ärvt från delar av den unga kvinnliga 90-talsprosan.

Att teckna fult är en svår konst. Linda Spåman behärskar det oregelbundna så att det blir djupt vackert. Det är en effektfull expressionistisk bildteknik full med hotfulla hallucinatoriska korrespondenser, där exempelvis en krampaktigt leende mun får samma form som när den vassa kniven tecknar en svart glipa i en arm.

Stundtals är det som om ett argt barn gått fram över de redan naivistiskt ömtåliga människokonturerna: ett argt barn som med emfatiska streck täcker över en misslyckad figur i en teckning. Bort med den! Utplåna! Så ser berättaren Lindas huvudhår ut. Man vill klappa det håret.

FAKTA

SERIE

»Misslyckat självmord i Mölndals bro

Linda Spåman

Albert Bonniers förlag

Viktoria Jäderling