ÅSIKT

Dikten som trotsar döden

Adam Zagajevski lutar sig ut ur sitt nu

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Den polske poeten Adam Zagajewski, född 1945, ser bara ett som återstår: ”de otaliga sätten att ta farväl till livet”.
Den polske poeten Adam Zagajewski, född 1945, ser bara ett som återstår: ”de otaliga sätten att ta farväl till livet”.Foto: Foto: ULLA MONTAN

Men vad betyder det – att vara död?

inleds det urval ur polske poeten Adam Zagajewskis tre senaste diktsamlingar som just utkommit i översättning av Anders Bodegård.

Frågan gäller framför allt en särskild kategori av döda: författarna, vars namn finns på bokryggarna i Zagajewskis bibliotek där han om kvällen ”läser dikter, lyssnar till den mäktiga viskningen / från natten och blodet”. Mörkret och tiden susar i dikten så väl som i den läsande och skrivande kroppen.

För frågan om döden rymmer också sitt eget negativ: vad betyder det att vara levande? Det både svåra och enkla svaret, som i Antenner i regn kommer i flera varianter, är naturligtvis: att vara döende. För ”tiden arbetar i oss” och det enda som återstår är ”de otaliga sätten att ta farväl till livet”.

Men det finns ett men – litteraturen. Dikten kan upphäva tiden, odödliggöra både en stor poet och hans älskade saknade, om inte i evighet så i alla fall för ögonblicket. Här finns en mängd dikter som sysslar med det förflutna; europeisk och framför allt polsk historia, barndomens gator och människor, kompisar från förr med namn som Milosz, Brodsky och Kantor. Och här pågår ett i ordens alla bemärkelser tillbakalutat sätt att befinna sig på olika platser: jaget dricker kaffe på Museuminsel i Berlin och tänker över de gamla grekerna eller flanerar i Luxembourgträdgården och minns Strindberg och Mickewicz. Han (för det är ett både makligt och manligt jag) lutar sig hela tiden ut ur sitt nu och sitt här, mot det förflutna.

Det verkar ofta ensamt. När jag kommer till den näst sista dikten, ett slags dubbexponerat självporträtt som innehåller adjektiven: ”olycklig, arrogant” har jag redan hunnit tänka dem flera gånger. ”Olycklig” för att det finns en stark sorg i den blick som både hemtamt och lite så där universalistiskt frånvarande betraktar en skärva av världen och världslitteraturen. Och ”arrogant” för att samma blick tycks så upptagen med att göra skärvan till spegel, söka sin egen plats i historien och traditionen, hävda sig, sitt skrivande, sin tyngd. Zagajewski har ett sätt att skriva in sig och sin poetsyssla i dikten som är anspråksfullt, och ibland också självmedvetet: ” det här är ju jag, alltjämt jag, evigt sökande / och utan form, det är för jämnan jag”. Det känns inte som en tillfällighet att Narkissos nämns i ett par dikter.

Att skriva in sig i dikten är något annat än att skriva sig in i dikten, tänker jag när jag läser Antenner i regn, som på ett fint sätt gör mig mycket medveten om skillnaden. I framför allt två dikter – titeldikten och Musik från de lägre sfärerna – urskiljer jag den senare rörelsen. De båda har en lösare, brantare form och arbetar med spridning och pågående, snarare än med sammanfattning och slutsats. I dem avtecknar sig poetens närvaro främst som en skugga mellan raderna; som den som har skrivit, det vill säga registrerat, valt, skapat. Kilroy har varit här, men han står inte kvar. Det gör dikten, i hans ställe.

Också denna volym äger många av de kvaliteter som etablerat Zagajewski som en av samtidens mest lästa och översatta poeter. Här finns en stark skönhet som blossar upp på fonemnivå – tack Anders Bodegård! – och ett karaktäristiskt sätt att vistas tiden som om ingenting har börjat och allt redan är över:

blickens ärr

skall öppna sig

Bilden av ett sår som är läkt men ännu inte har börjat blöda lik-nar dagens Europa, där minnet av förintelsen blandar sig med framväxande nyfascism.

Att vara levande är att förr eller senare vara tvungen att gå sin väg medan allting fortsätter. ”Fjärilar har inga traditioner. / Men vi måste dö”, står det i Så kom våren. Men vårdikten slutar inte där: en gestalt kallad R tar ordet, protesterar och hävdar att: ”Dikten måste sluta bättre än livet. Det är den till för.”

Jag håller inte med R, förutom om att det finns en väsentlig skillnad. En dikt måste ta slut för att bli till som dikt. Livet tar bara slut. Att vara en levande

författare betyder i den här boken (och kanske också utanför den) att arbeta med att skriva in sig i litteraturen med dess löfte om o-död.

I dikten kan man bli till om och om igen, med sin blick, sin röst, sina besjälade träd och älskade, störtande tornsvalor. Det är kanske rent av det den är till för.

FAKTA

POESI

» Antenner i regn

Adam Zagajewski

Övers: Anders Bodegård

Norstedts