ÅSIKT

Högern är de stora Gaddafi-kramarna

Gaddafi och Berlusconi kramas förra året.
Gaddafi och Berlusconi kramas förra året.Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ewa Björling, handelsminister.
Ewa Björling, handelsminister.

Den suggestiva romanen Ingen i världen av Hisham Matar skildrar inträngande Gaddafi-regimens förföljelser mot oliktänkande. Jag läste den i somras och kom då att tänka på en helt annan skildring av Libyen. Jo då, i bokhyllan stod Anarkistisk tidskrift nr 6–7/1992 kvar. Förutom utdrag ur Gaddafis gröna bok finns där en utförlig berättelse om den store ledarens visioner om direktdemokratisk folkmakt och arbetarförvaltad socialism. Det klingar förstås helt absurt mot bakgrund av att samma regim nu mejar ner sitt folk. Eftersom artikelförfattaren är den numera högprofilerade professorn och vänsterdebattören Mattias Gardell var det bara en tidsfråga innan godbiten skulle nå högermedia.

Efter tips från en läsare kunde så Axess-bloggaren Johan Lundberg i måndags göra sitt avslöjande. Föga förvånande klistrade han Gardells formuleringar från 1992 på hela hans efterkommande gärning. Jag skulle vilja hävda att vi här finner själva kärnan i Mattias Gardells världsbild, skriver Lundberg. Omedelbara applåder från bloggosfärens islamofober.

Men själv tycker jag att historien mest säger något om hur svårt det kan vara att orientera sig i ett främmande land eller en främmande rörelse när man är helt i händerna på värdarna. Och än svårare är det om perceptionen förvrängs en aning av politiskt engagemang. Förmodligen ville Gardell gärna hitta ett exempel på en progressiv och radikaldemokratisk muslimsk regim, precis som 70-talets maoister gärna ville att Pol Pot skulle vara en ädel antiimperialist eller som generationer av Kibbutz-besökare inte ville se att Israel var byggt på ett fördrivet folks land.

Fenomenet, vad vi nu ska kalla det, ska inte trivialiseras, men faktiskt inte heller tas för intäkt för långtgående slutsatser om en persons vandel. Jag utgår ifrån att Gardell önskar artikeln oskriven, men den förtar ändå inte hans senare gärning. Ser man det lite mer avslappnat finns faktiskt en del tragikomiska höjdare, eller rättare sagt bottennapp, i Gardells artikel.

Exempelvis hävdas att Libyen 1988 beslutade om att införa en rad mänskliga rättigheter: folk garanterades rätten att bo var de vill, resa vart de vill, tycka som de vill och organisera sig som de vill, skriver han. Dessutom avskaffades enligt Gardell 1992 polisen och militären och det beslutades att fängelset var en människoovärdig institution. Gaddafi krossade personligen murarna till Tripolis stadsfängelse med hjälp av en bulldozer. Det torde vara samma fängelse – Abu Salim i centrala Tripoli – som bland annat Amnesty anser var platsen för en massaker 1996 i vilken hundratals fångar dödades.

Lite rätt hade Gardell i att Libyen en gång skilde sig från vanliga diktaturer. Gaddafis nationalisering av oljeindustrin på 1970-talet möjliggjorde vissa satsningar på skolväsende och välfärdssystem. Libyen ligger fortfarande överst av samtliga afrikanska länder i FN:s Human Development Index. Detta trots att de sociala reformerna började rivas upp när landet slog in på en mer ekonomiskt liberal väg i början av 2000-talet.

Givetvis blundar Lundberg för att det på senare år är högern snarare än vänstern som har omfamnat Gaddafi. Det är inte Ung vänster som åker på studiebesök till Tripoli, däremot är det inte så länge sedan som handelsminister Ewa Björling var där för att kränga svensk övervakningsutrustning. Det är inte Lars Ohly som nu väger orden utan oförbätterliga högerpolitiker som Carl Bildt och Silvio Berlusconi som vägrar kräva Gaddafis omedelbara avgång.

Det är betydligt mer belastande än vad Mattias Gardell skrev 1992.

Rikard Warlenius