ÅSIKT

Akademiens gossen Ruda berättar allt

"Det är fantastisk läsning när Ahnlund, obotfärdig som ett dagisbarn, vägrar be Horace om ursäkt"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Knut Ahnlund (född 1923).
Knut Ahnlund (född 1923).

I mejlkorgen dimper det ner ett meddelande från tidskriften Axess.

Chefredaktör Johan Lundberg bjuder på en teaser ur kommande nummer: före detta ledamoten Knut Ahnlund lättar på förlåten till Svenska Akademien. Etablissemangets gossen Ruda sätter sig över femtioårsklausulen och berättar allt om spelet bakom kulisserna: Rushdieaffären, mobbningen, de offentliga utspelen, läckorna och den personliga glädjen över att Mario Vargas Llosa ”äntligen” fick Nobelpriset.

Efter Rushdieaffären 1989 kände sig Ahnlund missförstådd och drog sig undan Nobelarbetet. Kanske skämdes han senare över att han inte, som Kerstin Ekman, Werner Aspenström och Lars Gyllensten, begärde utträde redan då. Fast i Svenska Akademien sitter man på livstid; på det viset är den en gustaviansk föregångare till våra tiders fatwor (som dock kan hävas om mullorna bestämmer sig för det).

Men droppen kom när Horace Engdahl, utrustad med en ”litteraturfilosofi som var rätt godtycklig och byggde på kotteriidéerna från tidskriften Kris blandade med utsagor från franska postmodernister”, valdes till ständig sekreterare.

Ahnlund gick i taket och publicerade osannolikt elaka påhopp i Svenska Dagbladet, något som varken Akademien eller resten av det litterära Sverige kunde förlåta honom. Alla dörrar stängdes och fortsatta sammankomster kom ett kännetecknas av högljudda gräl, surmulet tigande och Ahnlund inträngd i hörnet.

Det är fantastisk läsning när Ahnlund, obotfärdig som ett dagisbarn, vägrar att be Horace om ursäkt. Sig själv skildrar han, hur sanningsenligt vet jag inte, som en Saltkråkans farbror Melker i maktens korridorer, oskuldsfullt förvånad när han upptäcker kollegornas intrigerande.

Ett visst medlidande, blandat med löje, går det inte att låta bli att känna inför anekdoter som den här, där Per Wästberg tar fattiglappen Ahnlund i örat för att denne tagit emot 1?500 kronor av mexikanska journalister för att låta sig intervjuas om eventuella latinamerikanska nobelkandidater:

”Jag har ganska litet brytt mig om pengar fast jag aldrig haft några. Att denna moralkaka skulle serveras mig av en person som, redan från början välbeställd, sedan alltid tillgodosett sina ekonomiska intressen så tillfredsställande som möjligt var något av en ödets ironi”, skriver Ahnlund i boken som ännu inte har något utgivningsdatum, men som vi hoppas inte dröjer allt för länge.

Ulrika Kärnborg