ÅSIKT

Onda ting

Naziföremål ett säkert kort när Hitler ställs ut i Berlin

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Adolf Hitlers Min Kamp i blindskrift, uniformer, massproducerade Hitlerstatyetter, tryckta hakkors på lampor, mattor, flaggor. Beundrarbrev från barn, nazileksaker, führern som plastminiatyr med rak utsträckt arm. Standardiserade Volkswagen och radioapparater till folket. Hitlers rike skulle vara ett folkligt samhälle med utjämnade klassklyftor. Nazisternas propagandamaskin var enorm, och lyckades med uppgiften att nå sin målgrupp.

Härom veckan öppnade en Hitlerutställning på Deutsches Historisches Museum i Berlin. Ett ganska givet, kanske till och med uttjatat, tema på ett historiskt museum i Tyskland kan tyckas. Men i tyska medier har konst- och samhällsskribenterna varit upptagna med frågan om man alls får göra en utställning om Hitler. För sex år sedan planerades en annan Hitlerutställning på det Historiska museet, men förslaget blev nedröstat på grund av rädsla för fetischering av führern och hans tillhörigheter. Denna gång har experter tänkt och planerat i två år över vilka perspektiv och vilka föremål som är lämpliga att visa upp.

Hur var det möjligt? är utställningens huvudfråga. Samma fråga som ställs igen och igen, lika hisnande, lika förgörande varje gång den formuleras.

Hitler und die Deutschen . Volksgemenischaft und Verbrechen, heter utställningen. Hitler och Tyskarna. Folkgemenskap och förbrytelse. För att värja sig mot nynazisternas mystifiering och kultbyggande har man lagt fokus på den växelverkan som skedde mellan folket och Hitler, förklarar utställningsorganisationen. Tyska folkets (och folk i andra länder, i Sverige) beundran och stöd ställs i centrum.

Hur det skulle vara möjligt att göra en utställning utan att behandla denna aspekt som den viktigaste är för mig en gåta. Men jag glömmer också ständigt den oändliga, osläckbara skuld som råder i Tyskland, att detta folk som stöttade Hitler fortsatte att leva i det tyska samhället efter kriget.

Att man valt att inte visa några av Hitlers personliga föremål eller uniformer tycker jag är ett gott beslut. Kanske inte för att jag är så värst rädd för att det skulle göda nynazisternas fetischerande, utan för att jag personligen är glad att slippa ställas inför min egen fascination inför Hitlers, den personifierade Ondskans, personliga ägodelar.

Resultatet är ett informationsrikt och noggrant dokumenterande av Hitlers strategiska uppbyggnad av sin

Trummande SA-man gör reklam för Trommler-cigaretter, 1933-1945.
Trummande SA-man gör reklam för Trommler-cigaretter, 1933-1945.Foto: INDIRA DESNICA Deutsches Historisches Museum

version av ett folkhem, och de händelser som ledde till nationalsocialismens fall. Inga nya perspektiv, snarare har man lagt en ganska enkel (läs: ofarlig) analys av hur ett samhälle formas utifrån uppdelningen Vi och Dom. Men information är viktigt och måste ständigt upprepas, för man glömmer så lätt. Jag lämnar utställningen med en isande tomhet. Inte för att jag hade förväntat mig att få svar på
frågan hur det var möjligt.

Rislampa, cirka 1940.
Rislampa, cirka 1940.

Utan för att denna historia på något sätt måste kopplas till vår samtid för att vi ska ha någon grund att stå på när vi reflekterar över den. Hitlertiden är inte en isolerad planet i vårt historiska universum.

Utställningen har förvisso en avdelning som behandlar Hitler i dag. Det visas snuttar ur filmer om Hitler, i en dator kan man gå in och höra vittnesmål från människor som drabbades av Hitlers våld. Men det enda det historiska museet i Berlin förväntar sig av samtiden och framtiden är att kommande generationer
fortsätter att ställa sig frågan: Hur var det möjligt?

Vi lever i en nyrasistisk epok. Samhällsproblem, inte minst i Tyskland och Sverige, skylls allt oftare på integration och invandring – europeisk asylpolitik har skapat ödesdigra gränser mellan människor och människor. Folkgrupper fortsätter att utrotas. Det är oförståeligt men det får inte vara onämnbart. Så försiktiga får vi inte vara. Då har vi inte lärt oss något av historien.

FAKTA

UTSTÄLLNING

»Hitler und die Deutschen. Volksgemeinschaft und Verbrechen ("Hitler och Tyskarna. Folkgemenskap och förbrytelse")

Deutsches Historisches Museum, Berlin

Till och med 6 februari

Marit Östberg