Kultur

Bonusfest à la Ryssland

Claes Ericson skildrar båda sidorna av rövarbaronen Chodorkovskij

I början av år 2000 skrev en av Vita husets dåvarande medarbetare, Lee S Wolosky, en skarp analys i tidskriften Foreign Affairs under rubriken ”Putins plutocrat problem”.

Han drog slutsatsen att inget av Rysslands många samhällsproblem skulle kunna lösas så länge de finansiella rövarbaronerna hade kvar sin makt. Bland de värsta syndarna i den krets av plutokrater som berikat sig under ett laglöst övergångssystem nämnde han Michail Chodorkovskij.

Som specialist på internationella finansiella brott kunde Wolosky peka på hur den tidigare ungkommunisten Chodorkovskij genom sitt oljeföretag Yukos på bara tre månader lyckades mjölka närmare 800 miljoner dollar ur olika dotterföretag som tvingats sälja olja till en bråkdel av världsmarknadspriset. Pengar fördes över till konton i utlandet och totalt försvann under ett par år närmare 3,5 miljarder dollar. Möjligen offrades också några människoliv i förbifarten. I varje fall hittades en borgmästare som protesterat mot Yukos förödande härjningar oförklarligt död i juni 1998.

Att Chodorkovskij så småningom dömdes för ekonomiska brott var förmodligen lika självklart som att den amerikanska storsvindlaren Madoff fick sammanlagt 150 års fängelse. Ändå har den ryske oligarken i västerländska medier kommit att skildras som en martyr för demokrati och mänskliga rättigheter. Orsaken till hans nuvarande mediala popularitet i väst är förstås att han kommit att framstå som en av Vladimir Putins viktigaste inhemska motståndare. Fiendens fiende har blivit en vän, kanske hjälpt av det faktum att processerna mot honom samtidigt avslöjat korruption och politisk styrning i det ryska rättssystemet.

I Claes Ericsons bok om snabba pengar och förgänglig makt i kapitalismens Ryssland skildras Chodorkovskij på ett nyanserat sätt. Där ges båda bilderna: å ena sidan en filantrop och sentida förespråkare av demokratiska rättigheter, å andra sidan en hårdför teknokrat som inte tvekat att gå över lik för att nå sina mål. Ericson citerar den amerikanske fondförvaltaren Bill Browders omdöme om den ryske oljekungen: ”Han förtjänar definitivt inte medlidande som politisk fånge efter allt han har gjort”.

Nu är förstås Michail Chodorkovskij bara en av de många profilerna i kretsen av ryska oligarker. Ericson porträtterar flera av de mest spektakulära miljardärerna. Oleg Deripaska är en av dem, byggarbetaren som blev aluminiumkung och som fått epitetet ”teflonoligarken” eftersom han aldrig dömts för något eller förlorat en tvist, trots att hans historia beskrivits som en av de smutsigaste inom en krets där konkurrensen om tätplaceringen i fifflarbranschen är stenhård.

Var gränsen går mellan legala och illegala affärer, moral eller omoral, är förstås en bedömningsfråga. Den massiva utförsäljningen av det ryska folkets gemensamma egendom under Boris Jeltsins tid var inte olaglig, men var den moraliskt försvarbar? Om ett land saknar grundläggande ekonomisk lagstiftning och en normal marknadstradition, kan man då lasta dem som utnyttjat systemet? Claes Ericsons bok ger tillräckligt med stoff för funderingar kring entreprenörers och finansiärers skyldigheter inom ramen för ett demokratiskt samhällskontrakt.

De ryska oligarkerna har nämligen en hel del paralleller med de samvetslösa aktörer i den västerländska bankvärld som vi alla fått sopa upp spillrorna efter.

Symbiosen mellan Kreml och de statligt godkända ryska oligarkerna påminner om samspelet mellan hedgefondbyggarna på Wall Street och Capitol Hill. Några berikar sig, andra får betala notan med ekonomisk chockterapi. I det fallet tycks frågan om demokrati eller halvdiktatur närmast vara irrelevant.

Oligarkerna fick sina rikedomar genom alla bonussystems moder. De befann sig vid rätt tid på rätt plats och behövde inte anstränga sig särskilt mycket för att ta över andras tillgångar. Det är ju så som ett riktigt bra bonussystem är tänkt att fungera.

FAKTA

SAKPROSA

» Oligarkerna

Claes Ericson

Norstedts

Torsten Kälvemark