Kultur

"Hämnden" en film om mörkhyad ondska

Mikael Persbrandt som läkaren Anton i Oscarsbelönade ”Hämnden”.
Mikael Persbrandt som läkaren Anton i Oscarsbelönade ”Hämnden”.Foto: Foto: sony classics

”Halvt barn, halvt jävlar”, kallade Kipling tredje världens folk i sin (ö)kända dikt Den vite mannens börda. Det är en bra beskrivning på hur afrikaner skildras i Susanne Biers och manusförfattare Anders Thomas Jensens Hämnden, som häromdagen belönades med en Oscar och hyllades förbehållningslöst i svensk press i höstas. I det sudanesiska flyktingläger där läkaren Anton ( Mikael Persbrandt) arbetar omges han av sina ”barn”, de kuvade flyktingarna. Utifrån hotar vildögda sadister som skär upp magarna på gravida kvinnor.

Kiplings dikt publicerades 1899. Året innan hade britterna erövrat just Sudan. Det avgörande slaget stod vid Omdurman. Det kostade 16 000 sudaneser livet, mot 48 britter. En ung Winston Churchill, som deltog i slaget, beklagade att segern besudlades av ”den omänskliga slakt på de sårade” som följde. Andra soldater vittnade om att de beordrats att skjuta och bajonettera alla överlevande.

Varken om detta eller om dagens oljebolags roll i Sudans inbördeskrig andas Hämnden ett ord. Här finns ingen kontext alls, bara en bild, lika absurd som en gång Kiplings, av ett hopplöst Afrika som trotsar den vite mannens tappra försök att skydda och nära det.

Hämnden är inte den första av Biers & Jensens filmer att skildra en värld där vita män konfronteras av mörkhyad ondska. I Bröder (2004) tillfångatogs den danske majoren Michael av ”talibaner” i ett Afghanistan befolkat helt av hånflinande psykopater. I Hämnden, liksom i Bröder, återvänder berättelsen snart till Danmark. Här ersätts rasismen med klassfördomar, i form av Lars (mörkskäggige Kim Bodnia), en bilmekaniker och bråkstake som utan rimlig orsak börjar slå Anton när deras barn tjafsar om en gunga.

Lars irrationella våld står i stark kontrast till de noggrant motiverade våldshandlingar som begås av Antons tioårige son, Elias, och dennes klasskompis, överklasskillen Christian. De senare är karaktärer vi kan känna för och identifiera oss med när de tar hämnd på Lars och mobbare i skolan.

Men här finns också en parallell mellan de ”halvt djävulska” folken i tredje världen och de verkliga barnen i Danmark. I en intervju säger sig Bier skrämmas av ”hur lite det egentligen ska till för att man som barn – eller vuxen – ska känna att något är djupt orättvist”. Hon tycks skrämmas, inte av orättvisor, utan av att barn och vildar kräver en rättvisare värld.

Daniel Lindvall