Kultur

En åldrad vänster i otakt med Tahrir

INGET SAMBAND? Segregation har ingenting med etnicitet eller religion att göra, enligt Daniel Suhonen. Det är ett häpnadsväckande påstående, skriver Andreas Malm.
INGET SAMBAND? Segregation har ingenting med etnicitet eller religion att göra, enligt Daniel Suhonen. Det är ett häpnadsväckande påstående, skriver Andreas Malm.Foto: Foto: MARTIN VON KROGH

Europa går allt snabbare åt höger, samtidigt som arabvärlden genomfars av en exempellös revolutionär stötvåg.

I denna världshistoriska konjunktur väljer Daniel Suhonen ( Aftonbladet 25 feb ) att gå till frontalangrepp på vänstern för att den, som han menar, svassar för islam.

Det är en av de mest slitna retoriska figurerna som under det senaste decenniet bidragit till att dra Europa mot höger.

Vi i den anklagade vänstern – jag, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Per Wirtén och ytterligare någon – ägnar oss åt ”vurmande för islam som trosuppfattning”, påstår att ”sharia inte är så farligt”, avfärdar ”all kritik av religion som rasism”. De konkreta exemplen lyser med sin frånvaro. Den vänster Suhonen ser för sitt inre är ett hjärnspöke.

Jag kan hävda min oskuld till samtliga nämnda brott, men min personliga gärning är mindre intressant i sammanhanget (vad gäller mina ställningstaganden i fråga om Hamas och Hizbollah kan den intresserade ta del av tiotusentals redan spillda tecken). I Suhonens sörja av kritik kan i stället några substantiella och principiella problem destilleras fram; han snuddar bara vid dem, men de är förvisso värda att diskutera.

Det första gäller vänsterns retoriska strategi. Suhonen menar att ”bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i stället för klass”; ”det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam”. Det är förstås sant, så hur bör vi agera när högern tar problemformuleringsinitiativet? Om riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: ”Höj a-kassan till 90 procent”?

Om SD åstadkommer extremhögerns största framgång i Sveriges historia genom att utmåla muslimer som ”vårt största utländska hot”, ska vi då lämna hetsen och hatet oemotsagt för att uteslutande driva våra egna hjärtefrågor?

Suhonen tycks anse att vänstern har lagt för stor kraft på att gendriva islamofobin. Jag vill hävda motsatsen. SD:s inflygning i riksdagen underlättades av att så försvinnande få satt sig in i vad denna nya form av rasism egentligen går ut på och lärt sig att krossa den. Vi måste förmå spräcka argumenten, om inte annat för att återupprätta den arbetande klassens enhet, samtidigt som vi driver program för omvandling av samhället i socialistisk riktning. Därtill har vi för länge sedan passerat den punkt där islamofobin är en samhällsfara i sin egen rätt, liksom privatiseringar eller skattesänkningar eller friskolor – av det enkla skälet att den ökar ojämlikheten mellan människor. Vänstern har inte gjort för mycket för att bekämpa den, utan för lite.

Suhonen tycks förneka att det finns en strukturell rasism. Segregation, skriver han, har ingenting ”med etnicitet eller religion att göra”. Det är ett häpnadsveckande påstående. Den som färdas genom Sveriges hypersegregerade storstäder kan med blotta ögat se att segregation har med etnicitet att göra. Här finns en dimension av den sociala verkligheten som Suhonen helt enkelt inte vill kännas vid. Det går inte att med en klassanalys från Per-Albin Hanssons tid förklara det faktum att arbetssökande med muslimskt klingande namn sållas bort, att muslimer är överrepresenterade i de sämsta bostadsområdena, att människor med invandrarbakgrund drabbats långt hårdare än vita svenskar av arbetslöshet efter både 1991 och 2008 års kriser.

Den strukturella rasismen kräver sina egna analysverktyg – på samma sätt som könsmaktsordningen. Båda utvecklas i dialektik med klassamhället, vilket

bara gör det än mer nödvändigt, utifrån ren klasståndpunkt, att ta dem vid hornen. Har man något som helst intresse för att mobilisera bottenskikten av våra storstäders arbetarklass kan man omöjligen blunda för den strukturella rasism som tynger dem dubbelt. Detta är ingen liten detalj. Det är en strategisk nyckelfråga för vänstern.

Daniel Suhonen har hårdprofilerat sig som socialdemokratins röst för ett klassperspektiv på politiken. Nu ger han mig och övriga namngivna vänsterdebattörer en lektion i detta ämne: vi måste förstå att tala om klasskamp. Det kan noteras att han konsekvent skriver just ”tala om” och ”prata” klasskamp: Suhonen tillhör ju ett parti som konsekvent och systematiskt lagt en död hand på all klasskamp, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, som den låtit frysa ned till en framtung byråkrati för implementering av borgarklassens direktiv.

Det tycks inte finnas någon gräns för hur många privatiseringar, skattesänkningar, nedskärningar eller imperialistiska krig detta parti faktiskt genomför eller stöder innan Suhonen går ur partiet. Europeisk socialdemokrati är i dag ett konkursbo som bara hjälpligt hålls samman av den förvaltning och de mellanskikt med vilka den ersatt arbetarklassen, under ett sekel av harmonisk inväxning i det kapitalistiska systemets institutioner.

Direkt patetiskt blir det när Suhonen framställer sig som uttolkare av den arabiska revolutionen. Jag undrar hur hans motvilja mot religion i allmänhet och islam i synnerhet skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrirtorget, med ropen la ilaha il allah

när kamrater stupar och allahu akbar när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama. Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.

Andreas Malm