Kultur

Schaman på schemat

Richard Turpin i ”Jan Schaman – färdigflabbat” på Teater Tribunal.
Richard Turpin i ”Jan Schaman – färdigflabbat” på Teater Tribunal.Foto: Henrik Dahl

Jan Schaman är besviken på oss. Hans uttolkare, Richard Turpin i regi av Henrik Dahl, är också besviken. Trots 15 år av explicit politisk vänsterteater med revolutionärt budskap har vi, publiken, gått i alldeles motsatt riktning.

Det är tre år sedan Richard Turpin senast gjorde en monologföreställning med sin figur Jan Schaman, den parapsykologiske doktorn och politiske agitatorn med ett enda mål framför ögonen: den fullt genomförda kommunismen.

Den gången fanns en karnevalisk glädje i satiren, då var grundpremissen att utopin förverkligats med Tribunalen som bas. Nu är det färdigflabbat och besvikelsen är mer än en pose, den bryter igenom som äkta ledsenhet över att betraktas som en intressant kuriositet i svenskt kulturliv, en ”skarp och rolig” frigrupp men utan verkligt politiskt inflytande.

I sin strävan att ta ur oss våra liberala villfarelser leder Jan Schaman sin publik genom pedagogiska exempel för att bevisa att den kommunistiska utopin funnits och i perioder förverkligats ända sedan de gamla egyptierna. Det är en ömsom punkigt rasande, ömsom högstämt mässande eller lugnt resonerande Richard Turpin som, ledsagad av Dror Feilers suggestiva musik, guidar genom en historisk längtan efter ett samhälle där var och en gör efter förmåga och får efter behov.

Och det blir, förstås, roligt. Som så ofta på Tribunalen balanserande på gränsen mellan fars och kamp, mellan självironisk skrattfest och blödande allvar. Men jag saknar fästpunkter där det berör och faktiskt också den skärpa som ofta funnits, där dogm och tvivel krockar och något oväntat uppstår.

Gnistan som tänder revolutionens glöd uppstod inte just denna kväll, men det betyder inte att teatern inte kan förändra världen. Så klart kan den det. Bara den träffar den kollektiva nerv som gör mest ont just nu.

Jenny Aschenbrenner