ÅSIKT

Feltolkning gav censur

Åsa Linderborg om
Björn Wimans inkonsekvens

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Björn Wiman.
Björn Wiman.

I måndags beslutade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman att ta bort en Rocky-strip av Martin Kellerman på nätet. Strippen, som publicerades 28 augusti, visar ett rum där Rocky inför en kompis konstaterar att alla tjejer han träffar drar, vilket gör honom deppig men också ovanligt kreativ i sitt arbete – kanske är det ”judarna på Bonniers” (underförstått arbetsgivaren) som fixar alla brudar som orsakar hans olycka.

Strippen är ”antisemitisk” säger Wiman till Dagens Media och skyller på sommarvikarierna: ”Den borde aldrig publicerats”. Han fortsätter: ”Det är det som är så klurigt med antisemitiska budskap att de kan smyga sig in i de mest begåvade sammanhang.” Resonemanget påminner om det som Jan Guillou har gjort satir över: Det finns en massa antisemiter som inte vet om att de är det, och mest förslagna är de som aldrig säger nåt antisemitiskt.

Själv tolkar jag strippen tvärtemot hur Björn Wiman läser den: Kellerman – som anklagats av den antisemitiske sajten Radio Islam för att vara ”judeförfattare” – driver med konspirationsteoretiker som tror att alla problem kan skyllas på de penninggalna judarna. Här finns också en släng mot Sverigedemokraterna och allsköns högerdebattörer som berömmer sig av att våga ”lyfta” de förbjudna och ”viktiga” frågorna – byt ut judarna i ruta två mot muslimerna.

Men framför allt läser jag Rocky som en illustration till Olof Palmes tal om fördomar från 1965. Demokratin är fast förankrad här i landet, menade Palme, men rasismen gror ändå i vardagen: ”Den är ett utlopp för egna och andras misslyckanden och besvikelser”. Det finns tusen skäl varför Rocky inte får de glitter han vill ha, men i stället för att börja rota i om det kan bero på honom, skyller han på nån annan.

Jag vägrar tro att det är Dagens Nyheters ägare, det vill säga Bonniers, som dragit i trådarna. Wimans beslut att censurera Kellerman är med all sannolikhet personligt. Den som inte känner Wiman kan tolka det som att han saknar humor, men det gör han inte – tvärtom. Däremot har han alltid varit snabb att skrika ”antisemitism” om allt möjligt, just enligt den matris som Guillou beskriver: Innerst inne är alla judehatare.

Är det en stor sak att en tecknare censureras? Björn Wiman tyckte det när Muhammedkarikatyrerna for över världen. Han tyckte det när Lars Vilks rondellhund pinkade ner varenda muslim i hela landet. Då hette det att yttrandefriheten var en överordnad princip.

Den skandalösa censuren av Martin Kellerman blir som yttrandefrihetsfråga tragikomisk eftersom han så uppenbart driver med dem som Björn Wiman, med all rätt, riktar sin avsky mot: antisemiterna. För de finns ju. Men inte alltid och överallt.