Kultur

Döden i fokus

Fredrik Svensk om stympade djurkroppar och bombastisk symbolik

Sedan Nathalia Edenmonts uppmärksammade debut på Galleri Mors Mössa i Göteborg 2003, har det mest handlat om döden.

Ett inte helt ovanligt intresse för att skapa vitala bilder. Ni känner säkert igen hennes egenhändigt avrättade möss uppträdda på fingertoppar och Beatrix Potter-artade kaniner fotade under värsta fashionljuset.

Det enda som verkligen kom till liv av de bilderna var väl den så kallade ”holy shit”-journalistiken.

Likväl, Edenmonts moraliska brott blev hennes genombrott.

När Borås konstmuseum nu presenterar Edenmonts glossiga printar i stort separatutställningsformat står döden åter i centrum. Men när jag vandrar runt bland de 75 bilderna på museets två våningar, har dock döda djur en marginell visuell funktion. I stället är det studioporträtt av närmast religiöst ikoniserade modeller som sätter tonen.

Liksom i de tidiga djurbilderna så handlar också dessa porträtt, som sägs representera konstnärens ”inre landskap”, om kontroll och estetisering. En av modellerna återkommer från elva till fjorton års ålder. Man kan följa hennes vuxenblivande iscensatt av bombastisk symbolik, med allt ifrån snara runt halsen till blodfläckar i en kritvit säng.

I flera av porträtten finns tydliga referenser till bland annat Jeff Koons, Matthew Barney och Rineke Dijkstra, men de gör liksom varken från eller till.

”Högupplöst, maxat skärpdjup, blottad sårbarhet och lite naket – snacka om photo arty schablon – svår att ta sig förbi”, som en bekant uttryckte det.

Dessvärre pådyvlas man dessutom en banal självbiografisk tolkning: ett förtryckande system (Sovjetunionen) skapar människor som dödar djur eller vänder sig till kyrkans bildvärld. Konstnärens biografi presenteras nämligen här som en nyckel till utställningen, och det var i Sovjet som hon upplevde en tragisk barndom vilken hon nu sägs sublimera.

Edenmonts fotografiska upprepning av akademiskt figurativt måleri kedjas alltså fast vid en privatpsykologisk mytologi.

Egentligen tycker jag bara det är när Edenmont arbetar med fjärilar som hon faktiskt lämnar sin exploatering av klichéer och närmar sig något odjuriskt abstrakt, i djurens former. Här blir det intressant just eftersom hon inte spelar på det mänskliga hos djuren, eller det djuriska hos människorna.

Men fjärilsbilderna hör till utställningens undantag.

Avgående museichefen försäkrar i öppningstalet att en av bilderna kommer att bevara sin kvalitet över 1 000 år. Om det är någon som vill köpa. En sådan presentation av en kommunal tjänsteman kan tyckas märklig. Men frågan är om inte uttalandet blottar samma klassiska relation mellan estetisering av dödande och konsumism som Edenmonts bilder kretsar kring.

Kanske är det en medveten kompositionsstrategi, men jag har nog aldrig känt mig så ointresserad av ett fotografi, som av Chair – en liten pojke sitter fastspänd i något som ska likna en elektrisk stol. Omgivningen är totalt svart, och jag inser att jag helt saknar sentiment för att inte avfärda detta som en häpnadsväckande spekulativ plattityd.

När hon för något år sedan gjorde en av sina många utställningar på Wetterling Gallery, tyckte jag att titeln No feelings, ganska väl beskrev mitt avmätta intresse för ett fotografi jag ändå tror skulle kunna bli spännande.

Efter att nu ha mött hennes bilder i större museiformat kan jag inte annat än rekommendera alla som går igång på konst i total avsaknad av utopisk impuls att genast bege sig till Borås.

FAKTA

KONST

» Eternal

Nathalia Edenmont

Borås Konstmuseum

Till och med 3 april

Fredrik Svensk