Kultur

Om åldrandets plats

Hanna Nordenhök läser antologin Livslinjer

I tyskan Jenny Erpenbecks debutroman Historien om det gamla barnet upphittas en oformligt fet och närapå naken flicka på gatan och placeras på barnhem.

Det kommer att visa sig att barnet, som säger sig vara fjorton år men annars inte minns något av sitt tidigare liv, i själva verket är en vuxen kvinna.

Bakom fetmans förklädnad har hon lyckats med konststycket att wallraffa barndomen, och på så vis effektivt motsätta sig vuxenskapet. Under några andlösa slutscener när flickan hamnar på sjukhus och dramatiskt börjar avmagra, framträder ur det skyddande barnfetthöljet gradvis konturerna av den vuxnas ansikte.

Jag kommer att tänka på Erpenbecks bild av denna kraftfulla vägran att ingå i en föreskriven samhällsordning medan jag läser den fina och sammansatta antologin Livslinjer. Med utgångspunkt i feministisk forskning behandlar den åldrandets sexuella och genuspräglade dimensioner. Det blir en rad både tankeväckande och skarpögda – men också ofta humoristiska, ömsinta analyser.

I artiklarna framträder ett brett spektra av människor och deras språk om sig själva och världen. Inlärt homofoba dagisbarn, resande tanter, pojkar i barnlitteraturen, subversiva livsalternativ utanför heteronormen och reaktionärt jungianska åldrandeideal. Barn, ungdomar, vuxna och gamla som alla förhåller sig till, och samtidigt reproducerar omgivande föreställningar förknippade med ålder, genus och sexualitet.

Under läsningen återkommer jag ofta till skönlitteraturens stora upptagenhet med åldrandet och döendet.

I redaktörernas förord sägs ålder nämligen vara en underrepresenterad kategori inom den feministiska forskningen, vilket är förbryllande. Inte bara på grund av hur genomsköljda vi är av olika slag av normativa föreställningar relaterade till ålder – utan just med tanke på litteraturens stora försprång i att producera kunskap om åldrande.

För visst går det att läsa Erpenbecks roman som en allegori över ett politiskt klimat (DDR, där författarinnan delvis växte upp) där individualiteten måste underordnas en kollektivistisk övermakt. Men historien om detta gamla barn, som genom sin makabra kroppsdisciplinering revolterar mot den vuxna identiteten, pekar samtidigt ut en mycket mer generell, ja, helt fundamental, aspekt av vår kultur. Nämligen åldern som central maktfigur i samhället.

Det gamla barnet väljer barnpositionens maktlöshet framför vuxenpositionens makt. Och laddningen hos Erpenbecks vägransmotiv tycks analog med den förkrossande styrkan hos de normerande ordningar som formar våra livslinjer.

Litteraturen har givetvis redan ett mycket starkt förhållande till döden. Men jag anar också att en feministisk samtidslitteraturs frammarsch de senaste åren bidrar till nya sätt att formulera hur våra åldrande kroppar infogas i och tolkas utifrån en heteronormativ ordning. Bara fjolårets romanskörd uppvisade minst två genomborrande svenska skildringar av åldrandet och ålderns plats i en hierarkisk och patriarkal kultur.

Sara Stridsbergs Lolita-nymfett i Darling River är på en gång våldtaget barn, inburat djur och amorft växande och blödande kvinnokropp. Maria Zennström skriver i Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek om kvinnlig skam, barnlöshet och sociala förväntningar på en medelålders och ofruktsam författarinna i Stockholms innerstad.

Livslinjer rör sig delvis med samma stoff och verklighetsuppfattning som dessa litterära undersökningar.

Flertalet av artiklarna använder sig på olika vis av en gemensam teoretisk fond. Framför allt är det den amerikanska queerteoretikern Judith Halberstams analysverktyg life schedules och den brittiska postkoloniala och feministiska teoretikern Sara Ahmeds fenomenologiska begrepp the straight line.

Tankefigurerna är inbördes understödjande. Halberstams ”livsscheman” betecknar de manualer vi konstruerar för att organisera och göra vår tillvaro begriplig, och som avspeglar vår samtids föreställningar om hur ett adekvat liv bör levas. Medan Ahmeds ”raka linje” talar om hur vi genom vana och repetition trampar upp stigar för våra liv. Båda pekar ut heteronormativiteten som styrande för hur dessa fenomen kommer att gestalta sig.

Så kan exempelvis Linn Sandbergs heterosexuella äldre manliga informanter och deras förhållande till sin sexlust förstås mot bakgrund av Ahmeds tanke om heterosexualiteten som en form av riktning vi samtidigt skapar och följer. Liksom brotten mot en normativ livslinje i Kerstin Thorvalls böcker med Maria Jönsson kan läsas via Halberstams livsschema, och dess vidhängande dimensioner av framåtskridande och reproduktion.

Det vackraste med Livslinjer blir i slutänden de många motstrategier som människorna i de olika forskningsprojekten trots allt åstadkommer, medvetet eller omedvetet, och hur underkastade de än är de sociala heteroimperativen.

Ibland i form av alldeles stillsamma små revolter, ibland större sådana – och då med ett avsevärt högre pris. Men lika ofta med ett slags potentiella vinster.

En passage kommer för mig ur Marguerite Duras Vardagens ting där hon, om jag inte minns fel, pratar om hur hon nästan över en natt ”fick sitt gamla ansikte”, som hon sedan ansåg sig ha resten av sitt liv.

Utsagan genomsyras inte av bitterhet utan av ett alldeles lätt tonfall, som av ett slags muntert eller förvånat intresse. Detta gamla ansikte blev möjligen förutsättningen för Duras alltmer kompromisslösa blick på begärets obönhörliga rörelser. I sina bästa stunder ger åldrandet åt kvinnor kanske just denna frihet, denna nya, eventuellt smärtsamma, men klarare subjektivitet.

Att inte längre på samma sätt vara en betraktad.

Och på så vis återfå förmågan att se.

FAKTA

SAKPROSA

» Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet

Fanny Ambjörnsson

och Maria Jönsson (red)

Makadam förlag

Hanna Nordenhök