Kultur

Flickdandyn

Camilla Hammarström läser en gripande biografi om doldisen Harriet Löwenhjelm.

Harriet Löwenhjelm (1887–1918), var lyriker och konstnär.
Harriet Löwenhjelm (1887–1918), var lyriker och konstnär.Foto: Foto: Esbjörn Eriksson/Kungliga biblioteket

När Harriet Löwenhjelm våren 1918 ligger för döden på Romanäs sanatorium utanför Tranås sänder hon ett telegram till sin väninna Elsa Björkman som befinner sig i Ryssland för Röda Korsets räkning. Elsa Björkman tar sig på slingriga omvägar hem till Sverige och kommer till sin väns dödsbädd två dagar innan hennes bortgång. Harriet Löwenhjelm vill att vännen ska ta hand om hennes dikter och se till att de publiceras.

Berättelsen är upptakten i Boel Hackmans bok om konstnären och poeten Harriet Löwenhjelm. I dag är Löwenhjelm främst känd genom några återkommande antologismycken i översikter av svensk dikt. Som konstnär knappt alls. Hackmans intention är att väcka nytt intresse för en poet som är på väg att falla i glömska, samt att revidera bilden av den världsfrånvända aristokraten och familjeflickan för vilken allt var en lek.

Boel Hackman har tidigare skrivit om Edith Södergran och Elin Wägner, två giganter som på ett självklart vis interagerade med sin tids konstnärliga och politiska strömningar. När det gäller Södergran var Hackmans nyktra uppgörelse med den tyngande biografiska läsart som följt diktaren en fröjd att läsa. Boken om Elin Wägner är inte lika uppslagsrik, men ger likväl ett inträngande porträtt av en obrutet kämpande konstnär och feminist vars gärning har återverkningar än i dag.

Att gå vidare med att skriva om Harriet Löwenhjelm kan förefalla ett märkligt val, men jag förstår lockelsen. Den androgyna flickdandyn med sin spotska attityd som för tankarna till Edith Södergrans Vierge moderne: ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum./ Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut (…)”

Löwenhjelm lekte med könsroller, både i sin klädstil och i sin poesi där diktsubjektet ofta är manligt. Hon uppträdde gärna som en gäckande Pierrotfigur. Hackman menar att den här sociala teatern gav Löwenhjelm möjlighet att iscensätta sig själv efter behag. Samtidigt är intrycket att författarens liv var starkt kringskuret av familjens aristokratiska värderingar. Och att hennes ironiska stil och lakoniska humor snarare var ett uttryck för en klasstillhörighet som krävde briljans och känslokontroll.

Om man i Hackmans bok om Elin Wägner kommer nära en kämpande och kännande människa, så förblir Harriet Löwenhjelm märkligt anonym. Minsta smula av brev och kommentarer om författaren tas tillvara för att teckna ett fullödigt porträtt – men Harriet Löwenhjelm behåller masken på. Det jag ser är en arrogant och omogen överklassflicka. Sympatisk verkar hon inte.

Sympatisera kan man däremot med hennes konstnärliga strävanden. Harriet Löwenhjelm tillhör en ny kvinnotyp, för vilken utbildning inte enbart var en förberedelse för äktenskap utan speglade verkliga intressen. En kvinna som längtade efter att vara ett fritt skapande subjekt. Runt omkring henne fanns de som tog steget. Väninnorna Elsa Björkman-Goldschmidt och Honorine Hermelin är kända feministiska förebilder som var engagerade i rösträttsrörelsen och kom att arbeta på den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Och under sin utbildning träffade Löwenhjelm konstnärer som Siri Derkert, Mollie Faustman, Vera Nilsson och Maj Bring.

Det förvånande med Löwenhjelms poesi är ändå hur oanfrätt den är av sin turbulenta samtid. Det är ur barndomen och leken hon hämtar sin inspiration. Dikterna är omedelbara, men har nästan alltid något ofullbordat över sig. Så många fler guldkorn än de antologiserade favoriterna vaskar inte heller Hackman fram ur Löwenhjelms produktion. Och diktanalyserna förmår inte övertyga mig om det allmängiltiga hos en poesi som är starkt präglad av författarens klasstillhörighet och begränsade liv.

Hackman lyckas inte med att gendriva bilden av en världsfrånvänd aristokrat, förmodligen för att det inte låter sig göras. Däremot är det här en gripande biografi om en kvinna som inte förmådde frigöra sig från sin högreståndsmiljö och som dog i förtid

FAKTA

Sakprosa

» Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm – dikt, bild, konstnärskap

Boel Hackman

Albert Bonniers förlag

Beatrice-Aurore

av Harriet Löwenhjelm

I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,

I Hallbecks antikvariat

en gammal drömbok köpte jag

i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt

om Beatrice-Aurore.

Det är en gammal käresta

väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,

hon manade mig: Kom!

Med ens förstod jag, att hon var

den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé

på gula, våta blad,

och tårar sköljde på min kind

och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand

och talade som barn.

Så stodo vi med ens framför

en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,

säg vill du bliva min

Ta fatt mig då! hon ropade

och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade

i alla dunkla vrår

och ropade, men ingenstans

fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät

och kände hjärtats sting,

och i min drömbok sökte jag,

men där stod ingenting.

Camilla Hammarström