Kultur

Känslostarkt på Tempo

Nina Persson, ur filmen "Jag är min egen Dolly Parton".
Nina Persson, ur filmen "Jag är min egen Dolly Parton".Foto: Jessica Nettelbladt

På Tempo dokumentärfestival som invigs i dag är 70 procent av tävlingsfilmerna regisserade av kvinnor. Öppningsfilmen, Jag är min egen Dolly Parton, av Jessica Nettelbladt handlar om fem musikskapande kvinnor som var och en på sitt vis älskar denna tuffa men innerligt sjungande amerikanska countryikon och tillsammans tolkar hennes sånger under en serie hyllningskonserter.

En lättsam idé, tänker jag först, men Nettelbladt skippar snart gladtramset och närmar sig det känsliga och djupt personliga. Porträtten av konsertarrangören Gudrun Khauksdottir och de fyra sångerskorna Nina Persson, Helena Josefsson, Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén är ovanligt nakna och gripande. De har enorma röster men visar upp skörhet och sviktande självförtroende, berättar om barnlängtan, livmoderhalscancer, krascher och tvivel, tunga kappsäckar, envis styrka. Att bli populärmusiker är verkligen inte riskfritt, förstår man. De vittnar om typiska kvinnofällor, som att inte ta sig själv och sin begåvning på allvar, inte lyssna till sitt inre utan på andra, våga vara något annat än förförisk.

Och Dolly Parton? Varför inspirerar just hon? Svaret glider undan i filmen. Kanske är det självklart för dem som gillar hennes kvinnosolidariska, klassmedvetna låtar som försvarar rätten att känna det man känner och vara den man är, om så fattig, dumblond och 9–5-arbetande. Fast jag ryser lite när jag ser den oerhört framgångsrika och groteskt skönhetsopererade lilla dockgestalten i platinahår och juvelprydd flickklänning som i en snutt i filmen tackar publiken för att den lagt pengar på henne och (med sin berömda vassa humor) tillägger: ”Det krävs mycket för att se så här billig ut”. Att vara sin egen Dolly Parton kan vara betydligt bättre än att vara Dolly Parton.

En annan känslostark Tempo-film av en kvinnlig regissör som inte väjer för det svåra, är Zeina Daccaches 12 Angry Lebanese. De arga libaneserna är fångar, våldsamma mördare, knarklangare och våldtäktsmän, dömda till långa straff, några livstid.

Filmen följer den högljudda, personlighetsomvälvande men hoppingivande processen när Zeina Daccache sätter upp den berömda pjäsen 12 Angry Men (filmad 1957 av Sidney Lumet) på det ökända, överbelagda Roumiehfängelset i Libanon. Arbetet är krävande för alla, inte minst regissören själv och inbegriper pappersexercis, disciplintjafs, dansträning, långsamt relationsbyggande, tragglande av repliker och personregi. Men hon begär också att fångarna ska berätta sina egna livshistorier för varann, vad som ledde dem dit de är – ovana saker för stora, stenhårda och misstrogna kriminella som anmält sig till teaterprojektet av leda eller nyfikenhet.

På fängelset talas det aldrig på allvar om personliga saker, det är för upprivande och svårt, berättar männen inför kameran. Men utan känslor är de levande döda.

Pjäsen handlar om en ung pojke som blir anklagad för att ha mördat sin misshandlande far och fångarna spelar de tolv jurymännen – med olika karaktärer och inställning till pojkens skuld eller oskuld, till omedelbar dödsdom eller friande. Känslorna som regissören kräver att de ska uttrycka i sina roller, väcker deras egna, skuldkänslor och sårbara minnen av den pojke de själva en gång var.

Teaterarbetet tar femton månader men filmen är spänningsladdad, rörlig och full av humor och musik som fångarna skriver och framför. Något helt annat än 7:3. När pjäsen äntligen har premiär inför en jublande publik vill man bara gråta av rörelse.

Biografer och tider:

www.tempofestival.se

Pia Bergström