Kultur

Feghet skadar vänstern

Vi som tillhör vänstern har förlorat de flesta strider i den kulturkamp som pågått under de senaste decenniet. SD sitter i riksdagen och islamofobin har ökat. Det var huvudbudskapet i min artikel som publicerades här i Aftonbladet (25 februari).

Jag valde medvetet att inte strö citat kring mig eftersom den typen av debatteknik inte handlar om idéer utan om skuldbeläggande – både Andreas Malm och Åsa Linderborg har en mer kritisk och balanserad syn på islamistiska organisationer än som oftast kommit fram i den offentliga debatten. Mitt syfte var att visa vad som hänt i ett debattklimat där mellanpositioner omöjliggörs. Vi till vänster har stått i en skyttegrav och fört ett desperat försvarskrig mot de som har islamofobi och främlingsrädsla som politisk klangbotten. Detta ställningskrig borde vi nu efter ett decennium våga utvärdera. Hur kommer det sig att vi som står för humanism oavsett hudfärg, religion, kön, klass eller sexuell läggning ständigt pressas tillbaka? Läget kräver självkritik – inte fastlåsta positioner.

Kampen mot islamofobi och annan rasism ger ibland intrycket att vänstern också försvarar islam som religion, och att vi blundat för dess brister. I det aktiva försvaret av muslimer mot rasister, palestinier mot israeliska bombanfall eller irakier från ockupation har vi varit mycket effektiva i att inte försvaga vår egen argumentation genom att belysa det elände som religion ofta innebär.

Vi har exempelvis, som Åsa Linderborg påpekade (4 mars), varit dåliga på att våga ta upp det hedersvåld som finns hos kurder, eftersom det kan skada kampen mot rasismen. Denna typ av feghet är skadlig. Vi hade varit starkare om vi luftat denna typ av kritik oftare och ljudligare.

Vänstern behöver revidera den strategi som Andreas Malm länge fört och försvarar (1 mars) som bygger på en fiendes-fiende-strategi: att alla som är emot Israels illegala ockupation eller USA:s dominans är våra vänner. Att min vänsterkritik nu roar liberaler är inget att vare sig glädjas eller förvånas över. De blir ännu gladare om vi hugger varandra i strupen letandes efter renegater. Vi behöver inte mer av det fiendes-fiende-tänkande Malm ger uttryck för. För mig handlar detta inte om vilken sekt eller del av en just nu svag vänster vi tillhör – i frågan om sekularismen är vi lika illa ute.

Vänstern behöver en tredje ståndpunkt som klarar att försvara både förtryckta människor och sekularism. Frågan är bara om Andreas Malm alls har något utrymme för den sorts ständig omprövning och självkritik en sån tredje väg kräver, fullt upp som han har att renlärig kasta sig mot nästa nederlag.

Daniel Suhonen