Kultur

Litterär bödel

Ulrika Kärnborg om kritikerlegenden Olof Lagercrantz möten med de stora författarna

Olof Lagercrantz (1911–2002) var kulturchef på Dagens Nyheter 1951–1960 och chefredaktör 1960–1975.
Olof Lagercrantz (1911–2002) var kulturchef på Dagens Nyheter 1951–1960 och chefredaktör 1960–1975.Foto: Foto: scanpix

Tanken att konsten speglar konstnärens själsliga kvaliteter är gammal och spelade länge en avgörande roll för hur författare bedömdes. Enligt det synsättet klarar futtiga personligheter inte av att skapa stor litteratur – till det krävs karaktärsstyrka av ett speciellt slag.

När jag läser Olof Lagercrantz spridda dagboksanteckningar i Vid sidan av – utgivna av Wahlström & Widstrand för att fira 100-årsminnet av Dagens Nyheters legendariske kulturchef – slår det mig att ingen längre betraktar litteraturen på det här viset. På 1940-, 50-, 60-talen hade de stora författarna stjärnstatus, påminner oss Horace Engdahl i bokens förord. Innan tv kom och skapade nya villkor för kändisskap var författarna och deras liv stoff för skvallerspalter och veckotidningar, och de var folkkära och samtidigt dyrkade på ett sätt som vi inte längre kan förstå.

För Olof Lagercrantz var litteraturen onekligen som ett enda långt tornerspel där en strid ström av författare, likt riddare i skinande rustningar, stred i ädel tävlan mot varandra. Att vara diktare, som man sa då, var lite som att tillhöra den högsta kasten och Lagercrantz som själv var frälse ansåg det uppenbarligen viktigt att bevara något av respekten inför titlar och fina manér.

Framför allt krävde han av författarna att de skulle vara bättre än andra människor. Kanske inte trevligare, men bättre. Ädlare och moraliskt mer högstående, så att något av det eviga snuddade vid den som umgicks med dem. Synsättet lyser igenom när man följer Lagercrantz möten med 1900-talets svenska kulturelit. Någon enstaka gång är det rent förakt som skymtar, och då blir man orolig för den store kritikerns och litteratörens själsliga hälsa. Hur sov han egentligen om nätterna? Skapade uppgiften som litterär bödel vid Sveriges rutschigaste giljotin ibland en känsla av skam och förnedring?

Privat sonade Lagercrantz eventuell skuld genom att flitigt, ibland dagligen, möta yrkesverksamma, manliga författare. Tillsammans med hustrun Martina stod han värd för en lång rad middagar. Sen stack han emellan med intima telefonsamtal, uppvaktningar på jämna födelsedagar, penninggåvor i akuta lägen samt blöta luncher. På det sättet upprätthöll han kontakten med kulturlivet och i förhållande till de stora begåvningarna intog han alltid, makt och rikedom till trots, en ödmjuk attityd som är svår att föreställa sig i?dag.

I ärlighetens namn ska dessutom sägas att Olof Lagercrantz var en mycket uppmuntrande och entusiastisk kritiker, som utan att göra våld på sig hellre friade än fällde. Inkännande och solidarisk prövande han verket från insidan som om det var han själv som hade skrivit det, och han bände och slet – fast alltid med optimistisk välvilja – för att pröva hållfastheten. Kanske var det därför han kunde bli elak de gånger som varken böckerna eller författarna höll måttet.

I Vid sidan av är det framför allt två författare som går Lagercrantz på nerverna och, låt oss vara uppriktiga, väcker hans avundsjuka. Dels är det Eyvind Johnson, som den unge BLM-redaktören Lagercrantz möter i all dennes kungliga glans, dels Artur Lundkvist som aldrig gör som han blir tillsagd och som hyser absurda politiska åsikter. Lagercrantz kan inte låta bli att jämföra männen med deras verk, och blir alltid besviken. Den som umgås så mycket med författare borde veta att de riskerar att förlora mycket av sin charm när de lämnar skrivbordet, men Lagercrantz uppträder gärna i rollen som sårad oskuld. Han vill bli imponerad av stora personligheter, men känner sig oftare kallsinnig, ser rakt igenom later och poser, rycker intelligenssnobbigt på axlarna åt tomt prat, leds åt skryt, våndas åt allt förfall han ser omkring sig.

Det är också en klassfråga. Lagercrantz med sin aristokratiska bakgrund dras till arbetarförfattarna, som i mitten av förra seklet stod för det nya, men kan inte låta bli att fnysa åt deras klumpighet och brist på takt. Här finns också en illa dold besvikelse över att folk fjäskar för att skaffa sig fördelar, utan att för den skull erkänna Lagercrantz egen storhet som diktare.

De kvinnliga författarna, med undantag för Karin Boye, verkar osynliga och har inga som helst möjligheter att göra sig gällande i rangstriderna. En smålöjlig genikult råder och den är manligt kodad. Ingen anade väl att den svenska litteraturen ett drygt halvsekel senare skulle komma att betraktas som i högre grad en kvinnlig angelägenhet.

Man får en sorts förklaring till varför Lagercrantz själv – en poet som aldrig avlägsnade sig från ”lovande”- stadiet – framstår som så begränsad. Det behagliga, väluppfostrade och välbalanserade låg för honom, men gynnade inte hans konstnärliga utveckling. Som chefredaktör fick han större utlopp för sina aggressioner och rikligt med tillfällen att bita den hand som födde honom, vilket måste ha varit befriande för en man i hans belägenhet.

Mot slutet av sitt liv, när han skrev essän Om konsten att läsa och skriva, satt Lagercrantz sen länge gäst vid de odödligas bord. Conrad, Dante och Strindberg upptog hans dagar och tillät honom att strunta i vad som hände på svenska kultursidor eller i Svenska Akademien. Ledan och ångesten är som bortblåsta, han andas fritt. Han konstaterar också att hans arbetsmetod har genomgått en förändringsprocess – det som tidigare gick lätt kräver nu en avsevärd möda vilket i sin tur har lett till språkets förändring. Det är nu klarare men fattigare på färg, mindre böjligt och uppfinningsrikt: ”Ett vitt ljust tränger sig fram och jag får vara nöjd därmed.”

En resa som i Den gudomliga komedin, från skärseld till ljusaste försoning.

FAKTA

SAKPROSA

»?Vid sidan av – möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal

Dagboksanteckningar i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg

Olof Lagercrantz

Wahlström & Widstrand

»?Om konsten att läsa och skriva

Olof Lagercrantz

Wahlström & Widstrand

ULRIKA KÄRNBORG