Kultur

Jag, jag, jag

Jenny Tunedal läser Lukas Moodyssons nya mörka romanbygge

Lukas Moodysson (född 1969) är författare och filmregissör. Han debuterade 1987 med diktsamlingen ”Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner”.
Lukas Moodysson (född 1969) är författare och filmregissör. Han debuterade 1987 med diktsamlingen ”Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner”.Foto: Per-Anders Jörgensen

Jag läser i Sylvia Plaths dagbok: ”Jag kommer att gå under om jag inte kan skriva om någon utom mig själv”. Jag läser Édouard Levés Självporträtt (övers. Kristoffer Leandoer, Pequod Press) – en självbiografi som består uteslutande av påståenden: ”På resa viker jag ihop smutstvätten för att den ska ta mindre plats. Jag skulle inte kunna vara samma person i en annan kropp. Jag lyckas inte föreställa mig en älskad varelses död, vilket gör att jag drabbas dubbelt av hans död: han dör och det otänkbara har inträffat. Jag har lättare att minnas mina drömmar om de är användbara för mitt arbete.” Levé dog för egen hand 2007.

Jag läser på sidan fyrtio i Lukas Moodyssons nya roman Döden & Co. vars titel är hämtad från en av Plaths dikter: ”Jag går upp i lägenheten igen. Någon går ut på balkongen mitt emot och röker. Jag tittar på honom och tror att när jag tittar på honom äger jag honom. Illusionen att allt är mitt, tillhör mig, kan vidröras av mig. Det enda jag vill göra är att skriva men allting är krafsigt och slitet. Jag går i joggingbyxor och diskar inte. Den blanka skärmen som jag stirrar in i.”

Jag tänker: Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom. Och att någon kommer att gå under i den här boken, om inte Lukas så Lucas. Om inte Lucas så jag.

Så här är det: författaren Lucas sitter vid sitt skrivbord och skriver om att han satt vid sitt skrivbord och skrev på en text om Marilyn Monroe. Hans pappa dog och döden gjorde det svårt för honom att skriva vidare. Det är allt.

Lucas vill fly från döden och dess sällskap – besattheten, sorgen, ensamheten, depressionen, besvikelsen över pappans svek, skräcken för sin egen död – genom att skriva. Om han bara hittar ett tillräckligt tragiskt eller magiskt ämne för sin text kommer hans rusande hjärna att stanna. Han behöver ett stoff som är glittrigare än Marilyn, hemskare än världens två miljoner prostituerade barn, mer outtömligt än ett schackbrädes 10 upphöjt till 120 möjliga drag. Vad som helst bara det inte handlar om pappan, den druckne matematikern som slängde ut sin enfödde son ur hemmet och ägnade sitt liv åt att bevisa att ingenting inte finns. (Noll är bara en missuppfattning, det finns alltid någonting kvar. Se bara på Ground Zero. Se bara på döden.)

Arbetet med att försöka skriva leder Lucas runt i Malmö och ut i världen, eller i alla fall på nätet. Stripporna i Bangkok, de prostituerade barnen i Angeles City, torskarna som skriver brev till thailändska prostituerade, hotellreceptionisterna, städerskorna, alla de döda, alla de levande kändisarna och anonyma schackspelarna, alla de nakna kropparna på internet, allt som syns därute sugs in i hans svällande jag. Lucas är ett svart hål av hopsurfad samtidsrekvisita.

Han sitter i sin glaskupa, i en galenskap som kan uppfattas som tidstypisk. Instängd. Exempelvis på ett hotellrum i Filippinerna och i den vite mannens skuld. Där skriver han exempelvis: ”listor på likheter mellan de människor som dras till mig:

1. Växte upp utan en eller båda föräldrarna ( döda eller på annat sätt frånvarande: Marilyn Monroe, Bobby Fischer, Garry Kasparov, Natalia Vodianova, Moder Teresa, Vladimir Iljitj Lenin, Joseph Conrad, Suze Rotolo, Adolf Hitler, Fjodor Dostojevskij, Erich Mielke, ev. Rihanna (hennes föräldrar är skilda och hennes pappa är crackmissbrukare, mer vet jag inte)”.

Listan kommer till sist att innefatta nio punkter och utökas med Nelly Sachs och Kate Moss.

Moodysson fortsätter göra det han alltid gjort; vrider sina bilder vidare, arbetar med det slitna, banala och för alla gemensamma. Skriver skriften på väggen en gång till, fast med ännu större och mer lysande bokstäver, som blå neon mot blöt asfalt. Jag kommer alltid tycka om det.

Men Döden & Co. är en hemsk bok att läsa. Inte så mycket för hur den lystet och förtvivlat klickar sig runt i världens mörker, som för att den skapar en så stark klaustrofobi. En fångenskap i ett förbrukat och förbrukande språk. Ett språk där ingenting utom det egna jaget kan bli till. Ett upprepningstvång.

Det här är en textmaskin som driver sig själv, iakttar och tolkar sig själv, sväljer sin svans och spyr upp den om och om igen. Mot slutet dyker det till och med upp en myra som upplyser Lucas om att hans pappa kanske faktiskt bara försökte skydda honom. Kanske gjorde han så gott han kunde. Kanske var han ”Världens bästa pappa”.

Platt och svår är sanningen. Allt är förklarat. Jag står inte ut.

FAKTA

PROSA

» Döden & Co.

Lukas Moodysson

Wahlström & Widstrand

Jenny Tunedal