Aftonbladet
Dagens namn: Tryggve
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Borgarna + Bonnier = sant

Johannes Wahlström & Dan Josefsson om mediejättens politiska makt

TV4-profilen Peter Jihde tackar statsminister Fredrik Reinfeldt efter valutfrågningen i Bonnier-kanalen.   TV4-profilen Peter Jihde tackar statsminister Fredrik Reinfeldt efter valutfrågningen i Bonnier-kanalen. Foto: BJÖRN LINDAHL

Bonniers grepp äver medierna i Sverige saknar motsvarighet i något annat land, möjligen undantaget Silvio Berlusconis Italien. Medieforskare brukar dock tillägga att Bonnier till skillnad från Berlusconi saknar politiska ambitioner.

Men detta är inte längre sant. I den avslutande delen av vår serie om Bonniers tecknar Johannes Wahlström och Dan Josefsson ett nytt politiskt landskap där den borgerliga regeringen och Bonniers AB lever i symbios.

Olle Wästberg: Expressen drev valpropaganda.   Olle Wästberg: Expressen drev valpropaganda.


Några månader efter den borgerliga valsegern 2006 ringer telefonen på kulturdepartementets kansli. Carl Johan Swanson, som då var kulturministerns mediepolitiske sakkunnige, tar samtalet. I den andra luren berättar Bonniers kommunikationschef Erik Månsson om företagets planer på att överta hela TV4. Han vill diskutera det delikata problemet att övertaget strider mot lagen.

Enligt Radio- och tv-lagen fick ägandet av TV4, landets enda privata public service-kanal, ”inte i sin helhet förändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar”. Dessutom fick ingen ägare ”rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de på stämman företrädda aktierna”, vilket i praktiken innebar att kanalen inte kunde ägas av färre än fem ägare.

Men lagen var utformad på så vis att även om Radio- och tv-verket formellt sett var kontrollinstans, så kunde överträdelser inte utredas om inte regeringen först lämnade in en anmälan. Erik Månsson var ute efter regeringens godkännande för att kunna genomföra affären. Samtalet blev lyckat.

– Jag fick ett telefonsamtal någon dag innan köpet skulle tillkännages, förklarar sakkunnige Carl Johan Swanson strax efter köpet. Då gjorde vi en bedömning om att det inte stred mot sändningstillståndet.

Något liknande hade knappast kunnat ske om den socialdemokratiska regeringen suttit kvar vid makten.

– Jag såg till att TV4 inte vågade bryta mot sändningstillståndet, förklarade före detta kulturministern Marita Ulvskog.

Men Sveriges nytillträdda kultur- och medieminister, Lena Adelsohn Liljeroth, gav klartecken till Erik Månssons begäran. Regeringen skulle inte lämna in en anmälan till Radio- och tv- verket, och därför kunde Bonnier strunta i lagstiftningen.

Köpet av TV4 beräknades kosta Bonniers strax över en miljard kronor och skulle finansieras genom ett lån från företaget Proventus vars kassa var fylld från plundringen av Gotabanken under 1990-talet. Tack vare löftet från kulturministern var de politiska hindren för affären undanröjda, men det räckte ändå inte för att familjeföretaget Bonnier skulle klara att ta över en förlusttyngd koloss som TV4. De ekonomiska riskerna var helt enkelt för stora. Men det fanns en lösning på det problemet.

Veckan före informationsdirektörens telefonsamtal har även TV4:s vd Jan Scherman bett om ett möte på kulturdepartementet. Som underlag skickar han med ett dokument som han begär att få sekretessbelagt. I dokumentet, som vi tagit del av, förklarar Scherman att kanalen är i en ”ytterst destruktiv situation” och att dess enda räddning är att få sända femtio procent mer reklam. Vad som beslutades under mötet vet vi inte, men en vecka senare köper Bonnier TV?4 och strax därefter lägger regeringen fram en proposition som närmast ordagrant följer Schermans önskemål. Tack vare den nya lagen, som ger TV4 rätt att sända femtio procent mer reklam, blir Bonniers köp av kanalen en av Medie-sveriges mest fördelaktiga insideraffärer. Köpet genomförs långt under marknadsvärdet.

Enligt Bonniers egna beräkningar skulle de nya reglerna innebära en årlig vinst på en halv miljard kronor, något som senare visar sig överträffas med råge. Inom två år har Bonnier fått igen investeringen och kan börja göra vinst. En källa inom Bonnier berättar att företaget tvingades betala över tolv procent ränta på lånet från Proventus. Men tack vare stödet från den borgerliga regeringen blir affären ändå lysande för Bonnier.

Under åren som följer visar det sig att Bonnier kan räkna med fortsatt uppbackning från regeringen. Kulturdepartementet lägger fram en rad lagförslag och reformer som möjliggör företagets historiska expansion som vi redogjort för i måndags ( Aftonbladet 8 november). Det handlar om allt från nya reklamregler till en översyn av presstödet, till reform av kulturstöd och konkurrenslagar.

Enligt kulturdepartementets medarbetare diskuterar Bonniers företrädare alla dessa affärer med statssekreterare Ingrid Eiken. Det märkliga med att just hon sköter dessa kontakter är att hon inte har några meriter från kultur- eller medievärlden.

Men hon har kontakter. Eller snarare: Hennes make har kontakter. Odd Eiken, före detta talskrivare åt Ulf Adelsohn, var tidigare informationsdirektör åt Skandias ordförande Bengt Braun, samtidigt som denne också var VD för Bonnier. När Ingrid Eiken senare förhandlar med Bonnier för regeringens räkning är Bonniers VD alltså hennes makes före detta medarbetare. Avståndet mellan regeringen och Bonnier är med andra ord mycket litet.

Oppositionen var inte nådig i sin kritik. I upprepade interpellationer i riksdagen ifrågasatte socialdemokraterna regeringens mediepolitik och kritiserade att man inte förhindrade Bonniers expansion. Samtidigt satte finanskrisen företaget i ett mycket utsatt läge. Överbelånade och med enorma förluster inom i princip alla verksamheter blev dess enda livlina TV4, som tack vare de generösa reklamreglerna fortfarande gick med rejäl vinst. Denna reklamkanal blev förutom en handfull fastigheter de enda säkerheter Bonnier kunde använda för att garantera sina enorma lån. Men om en vänsterregering skulle komma till makten och se till att TV4 följer lagen, genom att exempelvis ägas av minst fem ägare, så skulle Bonnier riskera att förlora sin viktigaste inkomst och gå i konkurs.

Medieföretaget Bonniers ekonomiska framtid hängde alltså till inte så liten del på att den borgerliga regeringen satt kvar vid makten efter 2010 års riksdagsval.

Tre månader före valet, när oppositionen trots allt såg ut att kunna vinna, genomför regeringen något som ser ut som en desperationsmanöver. TV4 får återigen nya sändningstillstånd. Men enligt den nya lagen måste kanalen ägas av Bonnier: ”Ägarförhållandena och inflytandet i TV4 AB får inte förändras mer än i begränsad omfattning. Det antecknas att TV4 AB för närvarande, den 17 juni 2010, ägs av Bonnier AB”. Tillstånden gäller lägligt nog till slutet på kommande mandatperiod 2014.

Att Bonnier lovade någon motprestation för regeringens stöd har vi inget bevis på. Men i vart fall vissa av företagets medier tog ställning för den sittande regeringen på ett sätt som Sverige aldrig sett maken till i modern tid.

Medieprofessorn Kent Asp har analyserat nyhetsmediernas partiskhet i alla riksdagsval sedan 1979. Bonnierägda Dagens Nyheter har traditionellt behandlat regeringsalternativen neutralt, men 2002 skedde ett trendbrott åt höger och denna högersväng på nyhetsplats blev ännu tydligare i valet 2006, då DN gav Fredrik Reinfeldt starkt stöd.

Analysen av 2010 års val blir klar först efter nyår, men många DN-läsare reagerade starkt på det man uppfattade som ren högerpropaganda på nyhetsplats. När medier anklagas för att bedriva en till nyhetsjournalistik förklädd reklamkampanj för ett visst politiskt alternativ så är standardsvaret oftast att sådana anklagelser kommer både från höger och vänster och därför är ogrundade. Men valet 2010 är ett trendbrott. Tendensen denna gång var så tydlig att till och med DN:s egna medarbetare reagerade. En av dem var journalisten Lars Linder, som på tidningens kultursida skrev: ”Sanningen att säga har jag själv undrat över valjournalistiken, även i denna tidning. Något har hänt. Nu, mer än någonsin, anar man var pressens sympatier ligger och det är sällan hos Mona” (DN 14 september 2010).

Bonniertidningen Expressens politiska kampanj mot Mona Sahlin var också den allt för extrem för att kunna avfärdas som illusion.

– Expressen har alltid haft en övervikt för det borgerliga blocket, säger Kent Asp. Men inte jättekraftig. Det som hände nu var väldigt exceptionellt.

När Expressens tidigare
chefredaktör Olle Wästberg deltog i ett seminarium om yttrandefrihet två dagar efter valet sa han följande:

– Expressen har i valrörelsen drivit propaganda för regeringen. Och vad är det för fel på det? Det är självklart att en privat, liberal tidning ska kunna ta ställning. Det finns en föreställning att medier bör vara opartiska och sakliga. Så är det inte. Privata medier kan och bör visa sin identitet och sitt temperament.

När vi ringer upp honom påpekar han att Expressen drev en starkt EU-positiv linje på nyhetsplats inför EU-omröstningen, då han själv var chefredaktör, och att det inte är konstigare att man arbetade för en högervinst i valet 2010. Att förmå politiska reportrar att driva kampanj för ägarnas värderingar är enligt -Olle Wästberg inte svårt.

– Tidningar är väldigt auktoritära institutioner, säger han. Politiska reportrar vill bli tillsagda vad de ska göra. Den vanligaste kritiken jag fått som chefredaktör är faktiskt att jag inte tillräckligt tydligt talat om vilken linje som gäller.

Den gamla idén att tidningar borde begränsa opinionsbildningen till ledar- och debattsidorna men försöka vara opartisk på nyhetssidorna delar han inte.

– Ingen reagerar på att Flamman driver en tydlig linje.

Och på denna punkt har han givetvis formellt rätt, en privat tidning har all rätt att driva den linje som dess ägare dikterar. Men det intressanta i sammanhanget är att Expressens gamla chefredaktör inte gör någon principiell skillnad mellan Flamman, en tidning tätt knuten till vänsterpartiet, och Expressen.

– De har naturligtvis olika redaktionell kultur, svarar Olle Wästberg. Men nej, principiellt är det ingen skillnad.

Bonniers politiska kampanj
för alliansregeringen i Expressen och DN har alltså stöd i de egna leden.

Huruvida TV4 förmådde försvara den journalistiska integriteten i årets valbevakning vet vi först när Kent Asp är färdig med senaste undersökningen efter årsskiftet. Men även om man skulle ha klarat sig bra så påpekar Kent Asp att TV4 redan 2008 befriades från kravet på opartiskhet, ett krav som nu bara finns kvar för public serviceföretag som SVT och Sveriges Radio. Att anmäla TV4 till granskningsnämnden för partisk journalistik är inte längre möjligt, ett faktum som inte orsakat någon debatt.

– Det är obegripligt att ingen har uppmärksammat detta, säger Kent Asp. Grundfrågan är ju vad som händer nu när kanalen har full frihet.

Om Bonnier AB vill så kan företaget i nästa riksdagsval attackera vänsteralternativet med hjälp av en till nyhetsjournalistik förklädd kampanj för den sittande regeringen, utpumpad till svenska folket via Dagens Nyheter, Expressen och kanske även TV4. Går det över huvud taget att vinna ett val under sådana förhållanden?

I Storbritannien är det sedan länge omöjligt att vinna valet utan att ha förhandlat till sig stöd av mediemogulen Rupert Murdoch. Sverige tycks nu befinna sig i en liknande situation. 1938 inledde socialdemokraterna och näringslivet ett långtgående samarbete som fick namnet Saltsjöbadsavtalet. Under vad som liknar ett informationsålderns Saltsjöbadsavtal samarbetar i dag Alliansregeringen och Bonnier AB till ömsesidig nytta. Regeringen levererar lagar och regler som maximerar Bonnierföretagens vinster. Den skuldsatta jätten levererar allianspropaganda på nyhetsplats tillbaka.

I denna nya verklighet är mediemakt och politisk makt bara två sidor av samma mynt.

Johannes Wahlström Dan Josefsson
Senaste nytt
Om Aftonbladet