ÅSIKT

Viktig påminnelse om SD:s smutsiga historia

"Med åren verkar bevakningen av islamhatet ha ökat och utrikesartiklarna har blivit fler"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sverigedemokraterna är pissliberala sellouts. Så ser SD:s konkurrenter på högerkanten, Nationaldemokraterna, på Jimmie Åkesson och hans kamrater. De vill ju inte längre tvångsutvisa de senaste 30 årens invandrare. Det berättar tidskriften Expo i ett valreportage från Södertälje.

Ja, det finns grader i helvetet. Till höger om Nationaldemokraterna finns i sin tur det nazistiska Svenskarnas Parti. De surar bland annat för att SD övergivit antisemitismen. Partiet tog mandat i Grästorp, eftersom ingen bemödade sig om att berätta för väljarna att de nyss hette Nationalsocialistisk front, om man får tro ett efterklokt kommunalråd som intervjuas.

Inga stora avslöjanden, men små pusselbitar för att förstå hur ytterhögern funkar.

I Expos huvudartikel presenteras tio sverigedemokratiska politiker. Från högerextremisterna Leif Zeilon och Anders Klarström till den mer okända Solveig Renhammar Metus, som blev SD:s första kommunpolitiker 1991, och 90-talets Mikael Jansson, som rensade ut de flesta skinnskallarna och beredde vägen för det politiska genombrottet. Poängen med personporträtten är att åter berätta om partiets smutsiga historia – bara så att vi aldrig glömmer vilka de är.

Det är så klart skåpmat för redaktionen. Men för oss andra skulle det ta dagar eller veckor att plocka fram samma fakta. Expo minns åt oss, tidskriften är en veritabel kunskapsbank, som ingen som intresserar sig för ytterhögern kan vara utan. Det är antagligen denna arkivfunktion snarare än de mer spektakulära avslöjanden man då och då stått för, som gjort Expo till en knutpunkt för både liberaler och vänsterfolk. I 15 år har man nu kartlagt den ständigt skepnadsskiftande och dödligt våldsamma högerextrema miljön. Det firar man med en jubileumsantologi, Sveriges viktigaste tidskrift, där gamla artiklar varvas med interiörer från Expos utfattiga ungdom.

Med åren verkar bevakningen av islamhatet ha ökat och utrikesartiklarna har blivit fler, en återspegling av det Europa där högerradikalismen snabbt vuxit och antisemitismen ofta bytts mot den mer gångbara islamofobin. I jubileumsboken reser vi bland annat till Jobbiks Ungern och minaretförbudets Schweiz. Däremot skriver man otillfredsställande lite om de främlingsfientliga idéer som på senare år förts fram av borgerliga politiker i Sverige. Kanske tycker man att det ligger för långt från extremhögern. Kanske är det ett offer man gör, för att inte stöta bort borgerliga antirasister.

Märkligare är när Expo i det nya numret varnar för att ANC skulle, ve och fasa, nationalisera gruvindustrin. Det är nämligen, förstår vi, rasistiskt att ta från de vita – men inte, tydligen, att de vita redan äger gruvorna och jorden. Rent parodiskt blir det när man i en annan artikel sätter rubriken ”Rasism gjorde Zimbabwe till världens fattigaste land”, och syftar, inte på kolonialtiden, utan på Mugaberegimens politik. Som om historien började vid befrielsen 1980.

Men en och annan dumhet får man kanske leva med. För när nästa stora SD-skandal briserar tippar jag att det är i Expo det kommer att ske.

FAKTA

TIDSKRIFT

»Expo nr 3/2010

Sveriges viktigaste tidskrift – 15 år med Expo, texter i urval