ÅSIKT

Kapitalister är vi allihopa!

Anders Johansson om
s-krisen och arbetarklassens förlorade revolutionära kraft

I VÄRLDSKLASS Den förre företagsledaren Percy Barnevik tillhör vad filosofen Slavoj Zizek kallar en ny global klass – så förmögen att kopplingen till världen i helhet endast sker genom affärer eller humanitärt engagemang.
I VÄRLDSKLASS Den förre företagsledaren Percy Barnevik tillhör vad filosofen Slavoj Zizek kallar en ny global klass – så förmögen att kopplingen till världen i helhet endast sker genom affärer eller humanitärt engagemang.Foto: MAGNUS WENNMAN
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Slavoj Zizek är slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker.
Slavoj Zizek är slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker.Foto: slought foundation

I sitt sommarprogram i somras berättade Percy Barnevik om sitt engagemang i Hand in Hand, en biståndsorganisation "som mobiliserar fattiga till entreprenörskap” som det står på SR:s webbsajt. Färre ord ägnade han åt "den så kallade pensionsskandalen” – någon kanske minns att Barneviks pensionsavtal gav honom rätt till nästan en miljard kronor när han slutade på ABB. I dag ångrade han mest att han betalade tillbaka en del av summan. ”Ibland får jag frågan vad jag gjorde med pengarna. Det låter kanske konstigt, men dom är faktiskt borta. Jag har satsat dom just i biståndet. Om jag hade låtit bli återbetalningen hade jag haft ännu mer att satsa på biståndet.”

Men varför i så fall låta givmildheten stanna där? Hade det inte varit bättre om hela Barneviks lön hade ”satsats på biståndet”, eller varför inte hela ABB:s vinst? Och borde inte mobiliserandet av de fattiga vid närmare eftertanke ske på marknadsmässiga villkor, utan biståndspengar? Borde inte pengarna i effektivitetens namn satsas i Sverige, förslagsvis genom att återinvestera vinsten i verksamheten och göra arbetarna till entreprenörer, det vill säga låta dem ta över driften av ABB?

Jag misstänker att gränsen för Barneviks altruism går något tidigare. Haken är det avgörande lilla ”jag” som dyker upp gång på gång i citatet ovan: det centrala är naturligtvis inte pengatransaktionen i sig, utan att det är just Barnevik som får engagera sig i de problem han samtidigt är avskild från genom sitt välstånd.

Jag kommer att tänka på Barneviks generositet när jag läser Slavoj Zizeks essä i den nyutkomna antologin Vad innebär det att vara demokrat? (Tankekraft förlag). Vid ett tillfälle talar Zizek om en ny global klass av människor som är så förmögna att de har en egen livsvärld – privata öar, flygplan, städer –

avskild från världen i övrigt. ”Så vilken koppling har då dessa människor till världen i dess helhet? Det finns kopplingar av två slag: affärsverksamhet och humanitärt engagemang (att skydda miljön, bekämpa sjukdomar, understödja konsterna, etc.).”

Zizeks poäng är att dessa människor – Barneviktypen – är ena sidan av det mynt vars andra sida är en arbetarklass berövad sin revolutionära kraft. Den klassen består inte enbart av fattiga i Indien; frågan är om vi inte tillhör samma klass lite till mans, också i Sverige. I dessa socialdemokratiska kristider bör man nog påminna sig om det.

”Utvecklingen har sprungit ifrån partiet”, sa Carl Bildt när han i tv ombads kommentera Mona Sahlins avgång. Han är inte ensam om den analysen – en stor del av den socialdemokratiska partitoppen verkar hålla med honom. Det som behövs är förnyelse, vilket i praktiken som bekant betyder ja till rutavdrag, till vinstdrivande friskolor, krig i Afghanistan, tunnelbanebutlers och så vidare. Socialdemokraterna måste helt enkelt bli lite mindre socialdemokratiska, allt för att hänga med i utvecklingen.

Man kan invända att ”utveckling” är en tom floskel (vilken utveckling? varifrån? vart då?), men när sossarna själva behandlar den som något reellt får den likväl politiska konsekvenser. Om det finns någon förändring som har gjort partiet ifrånsprunget så är det att hela befolkningen har förvandlats till aktiespekulanter. Småhandlare utan makt förvisso, men likväl mer intresserade av att börsen, och därmed pensionen, går upp än av sina egna klassintressen. I det perspektivet finns det ingen springande utveckling; det som finns är ett ekonomiskt system som till varje pris ska upprätthållas. Bakom talet om "utveckling” döljer sig en politik som syftar till raka motsatsen: status quo.

När Zizek framträdde i Stockholm i måndags kväll berörde han just den oföränderligheten: det som tidigare verkade naturligt är i dag möjligt att förändra helt och hållet (vi kan hejda åldrandet, förändra vårt utseende, genmanipulera grödor och djur och så vidare); det samhälleliga framstår däremot som alltmer oföränderligt, upphöjt över all mänsklig påverkan. Det paradoxala förhållandet mynnar i essän Vad innebär det att vara demokrat? ut i en avgörande fråga: ”godkänner vi den pågående naturaliseringen av kapitalismen, eller innehåller dagens globala kapitalism motsättningar som är tillräckligt kraftfulla för att hindra den från att reproduceras i det oändliga?”

Det är knappast den frågan som diskuteras på Socialdemokraternas partihögkvarter just nu. Med Zizeks synsätt är det just det som är problemet: Socialdemokraterna har mycket riktigt godtagit kapitalismen som natur, och förvandlat oss alla till intressenter i det system som upprätthåller klasskillnaderna. Vad finns det att hoppas på i det läget? Mindre socialdemokrati eller mer?