ÅSIKT

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det första som slår en med Botkyrka konsthall är tillgängligheten. Konsthallen ligger i Tumbas centrumgalleria, arkitekturen är inbjudande och ustställningen Cash Flow vill diskutera frågeställningar som i allra högsta grad har med platsen att göra: konsumtion, shopping och att befinna sig i ett tillstånd av ständig otillfredställelse.

De flesta skulle nog hålla med om att all konst värd namnet i någon mening är relevant. Är det inte rent av konstens uppgift att möta ett sådant grundläggande krav? Samtidigt utgör konst alltid ett överskridande av det som är för handen och kan därför bara få relevans i termer av en mer fundamental irrelevans. En helt igenom relevant konst vore totalitär. En helt igenom irrelevant konst vore å andra sidan svår att engagera sig i.

Man kan invända att begreppen endast är tillämpbara inom en avgränsad kontext. Men den som går med på att konsumtion och shopping är relevanta ämnen, kan knappast förneka att Cash Flow är en relevant utställning. Kristina Matousch arbetar med ett reducerat formspråk med specifika refrenser til en värld utanför den egentliga kroppen. I Botkyrka ställer hon ut en kombinerad biktstol och provrum som betraktaren kan gå in i och fundera över relationen mellan identitet, shopping och religion. Vilket i sammanhanget blir en utsaga närmast helt befriad från irrelevans. Ändå är detta långt i från det mest relevanta verket i utställningen.

Henrik Andersson har anlitat ett företag i Kina som gör oljemålningar enligt kundens önskemål, skickat ett fotografi på den nedlagda Brio-fabriken i Osby och inkluderat resultatet i utställningen. Andreas Gedin har inhandlat en blus på H&M, smugit tillbaka den i nio andra butiker för att sedan betala den igen. En omvänd stöld där han betalat tio gånger för samma vara, till ett pris som säkerligen vore rimligt i termer av en rättvis fördelning av jordens resurser.

Man kan hävda att båda dessa verk manifesterar sin irrelevans i ljuset av den verklighet som kommenteras. Men är inte detta erkännande av den egna meningslösheten snarare del av verkens relevans? De är ju med i utställningen för att granska sin egen position i förhålande till globala konsumtions- och produktionsmönster. Bortsett från att Gedins ekivoka humor rymmer något högre grad av irrelevans, är båda verken tveklöst relevanta på samma sätt som utställningen själv är relevant.

Det är svårt att inte se Cash Flow som ett strategiskt försök att locka en initierad publik och samtidigt vara angelägen för köpcentrats besökare. Men man glömmer att det som förenar konstälskaren med den utan intresse inte är önskan att se relevanta utställningar utan insikten om konstens grundläggande irrelevans.

Att denna insikt leder till olika slutsatser är snarast ett pedagogiskt problem, och den ena ståndpunkten är inte nödvändigtvis mer rationell än den andra. En oenighet som i slutändan har större betydelse för konstens politiska sprängkraft än möjligheten att belysa relevanta frågor. Detta missar man i Botkyrka vilket gör att en i grunden sympatisk utställning lyckas framstå som nedlåtande elitistisk på ett sätt som knappast går hem vare sig hos den breda eller smala publiken.

FAKTA

KONST

»Cash Flow

Botkyrka Konsthall

T o m 25 februari

Frans Josef Petersson