ÅSIKT

En nobel feminist

Konservativ, nyliberal eller kommunist? Ulrika Kärnborg
hyllar en annan sida av Vargas Llosa

INTE MACHO Aftonbladets Ulrika Kärnborg grips av Mario Vargas Llosas sätt att beskriva våldet i Peru genom kvinnornas lidande.
INTE MACHO Aftonbladets Ulrika Kärnborg grips av Mario Vargas Llosas sätt att beskriva våldet i Peru genom kvinnornas lidande.Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om man försöker sammanfatta den svenska debatten om årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa, verkar det finnas två invändningar mot författarskapet. Dels anklagas Vargas Llosa för att vara revolutionär - det underliggande antagandet är att författarens politiska hållning återspeglas i hans litterära produktion som därigenom blir undermålig – dels har det påståtts att hans kvinnogestaltning är patriarkal och nedvärderande, inte minst mot de peruanska indiankvinnor han ofta gestaltar.

Båda beskyllningarna är komplicerade och motsägelsefulla. För visst har Vargas Llosa varit en regimsvassande konservativ, men också en Castro-trogen kommunist, en socialliberal människorättskämpe och en glödande nyliberal. Så vem är den riktige Vargas Llosa?

När det gäller kvinnoskildringen får man vara ännu mer försiktig. Vargas Llosas viktigaste romaner handlar om förtryck, militära övergrepp och statlig korruption, och han har varit besatt av att skildra den fattiga människans – oftast fåfänga – kamp mot övermakten i de latinamerikanska diktaturerna. Det är klart att kvinnornas, särskilt indígenas, liv i den här delen av världen, även av historiska anledningar, är fruktansvärt hårt. Det räcker med att, som jag gjort, resa runt några månader på landsbygden i något latinamerikanskt land, för att det ska bli skrämmande tydligt. Kvinnor som sliter på majsåkrarna från gryning till solnedgång, kvinnor som piskas, som används som mulåsnor, tillhör vardagen. Att framställa det på något annat vis, till exempel ur ett mer politiskt korrekt nordeuropeiskt perspektiv, vore att ljuga och Vargas Llosa är, trots sina eventuella brister, inte en författare som älskar lögnen.

När jag läser om två, för författarskapet absolut centrala, romaner, väljer jag att göra det med de här glasögonen. Ungdomsverket Det gröna huset och den politiska thrillern Bockfesten, båda i nyutgåva från Norstedts, behandlar förtryckets mekanismer, men också bortträngandet av ursprungskulturen och koloniseringen av det vilda. Det gröna huset utspelar sig i kuststaden Piura, där Vargas Llosa själv tillbringade några barndomsår. Handlingen kretsar kring en bordell, det gröna huset, som är paradis eller helvete beroende på vem man frågar, men som framför allt är en mytisk plats: en symbol för civilisationens intrång i obygden.

I Det gröna huset spelar kvinnorna, förvånande med tanke på hur debatten har sett ut, en stor roll. Där finns till exempel den unga, klostervigda, indianskan Bonificia som släpas till bordellen av sin tyranniske äkta man, sergeanten Lituma.

Där finns de små indianflickorna som missionerande nunnor fångar in och låter piska. Och där finns den sluga överlevaren Lalita, som rymmer ut i djungeln med sin kriminelle man. Även om de är offer skildras de med beundran och hudlös empati. Få hatar den peruanska machokulturen så mycket som Vargas Llosa – som student vid en militärakademi har han sett den inifrån – och när han skriver om kvinnors utsatthet, menar han nog sin egen.

I Bockfesten, den stora romanen om Välgöraren, diktatorn Rafael Leonidas Trujillo som i trettioett år höll Dominikanska republiken i ett järngrepp, dominerar porträttet av den medelålders advokaten Urania. Hennes liv, och den våldtäkt som Trujillo utsatte henne för när hon var barn, bildar fonden som landets blodiga historia utspelas mot. Det skulle jag vilja kalla för ett kvinnopolitiskt grepp, att låta våldet mot kvinnan vara referenspunkten som det övriga slaktandet får förhålla sig till.

Ja, kanske skulle man faktiskt kunna kalla Vargas Llosa för en feministisk författare. Jag märker att det är två scener jag ständigt återkommer till, bläddrar tillbaka och läser, fullkomligt uppslukad av de starka bilderna, och lukterna av blod och jord som de framkallar. Den första är i Det gröna huset, när Lalita föder djupt inne i regnskogen, i en smutsig hängmatta, attackerad av moskiter, fuktig av svett, övergiven av alla utom av don Aquilinio och maken, Fushia, som dricker rom och förbannar föderskan. Det är en fantastisk skildring av en förlossning, av kvinnans känsla av att sväva mellan liv och död, av männens oro och känslomässiga distans.

Den andra är den magnifika slutscenen i Bockfesten, då vi nått till själva slutfasen av Trujillos liv och karriär, och där glimtar av vad som skedde mellan honom och Urania i Mahognyvillan blandas med Uranias plågade berättelse om samma händelse trettiofem år senare:

”Vill du veta alltihop, Lucindita? Ingen man har någonsin lagt en hand på mig sedan den gången. Min enda man blev Trujillo. Ja, just det. Så fort någon närmar sig mig och ser på mig som kvinna, blir jag äcklad. Vettskrämd. Önskar livet ur honom, vill döda honom. Det är svårt att förklara. Jag har studerat, jag arbetar, tjänar bra med pengar, eller hur. Men jag är tom och rädd fortfarande.”

FAKTA

Ulrika Kärnborg