ÅSIKT

Fotboll och jordbävningar

Gunder Andersson om
korruption och svek på vita duken

I filmerna "The two Escobars" och "Draquila" skildras hur korrupta samhällen tillslut vänder sig mot sig själva i en frenetisk jakt på prestige och pengar. Filmerna visas just nu på Stockholms filmfestival.
I filmerna "The two Escobars" och "Draquila" skildras hur korrupta samhällen tillslut vänder sig mot sig själva i en frenetisk jakt på prestige och pengar. Filmerna visas just nu på Stockholms filmfestival.Foto: STOCKHOLMS FILMFESTIVAL
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Draquila"
"Draquila"Foto: STOCKHOLMS FILMFESTIVAL

Ett självmål kan vara rena självmordet om man råkar tillhöra en kultur där nationell prestige står i centrum. Colombias 27-årige fotbollsspelare Andres Escobar råkade göra självmål i en avgörande match mot USA under VM 1994. Några dagar senare sköts han ihjäl med tolv skott utanför en bar i Medellín.

Bröderna Jeff och Michael Zimbalists dokumentär The two Escobars handlar om Andres och hans öde, men är samtidigt en rundmålning över Colombias samtida historia, där droghandeln varit en betydande fast osynlig kraft i nationens ekonomiska liv.

Det colombianska fotbollsundret under tidigt 90-tal förvånade omvärlden. För första gången tog man sig till VM 1994, bland annat efter att ha slagit Argentina med 5-0.

Vad fotbollsexperter inte visste men kanske anade var att den colombianska fotbollen finansierades med pengar från den ökände knarkkungen Pablo Escobar.

Det var pengar som gjorde att de bästa spelarna stannade i landet.

Pablo Escobar låg bakom otaliga mord i ett ständigt pågående knarkkrig. Ända sörjdes han av många när han sköts av polisen 1993, detta efter påtryckningar från USA att sätta stopp för droggmaffian. För vissa stod han för trygghet och sammanhållning, för andra utgjorde han en akut livsfara.

Narkotikahandeln och den colombianska fotbollen var intimt lierade, vilket omvittnas av landslagets dåvarande förbundskapten. Före matcherna fick han anonyma samtal att inte ta ut den eller den. Han lydde, han visste allvaret bakom orden.

Bröderna Zimbalist målar upp en förskräckande bild av ett genomkorrumperat samhälle där allt tal om lag och ordning är rena skämtet. Andres misstänkta mördare häktades men släpptes efter några juridiska finter. Många slutade i landslaget efter mordet. I dag hör Colombias landslag till Latinamerikas sämsta, det kan vara förenat med livsfara att spela där.

Italien under Berlusconi är ett annat korrupt samhälle som bestås en närgranskning på Stockholms filmfestival. När Sabina Guzzantis Draquila - Italy trembles visades i Cannes bojkottade den italienska regeringen festivalen. Filmen är en rasande men väl underbyggd skildring av hur Berlusconi hanterade jordbävningskatastrofen i Abruzzoregionen i april 2009, när 300 människor dog och 70 000 blev hemlösa. Mitt i alla dokumentära inslag med förödelse, arga människor – instängda i läger för deras ”egen säkerhet" – finns skrattframkallande animerade inslag som skildrar Berlusconis maktutövning med korrumperade underhuggare på olika nivåer, svågerpolitik och penninglystnad.

Den mänskliga katastrofen med alla dödsfall hade inte behövt inträffa om regeringen tagit geologernas varningar på allvar. Det förekom förskalv. Rörande är en sekvens där en far berättar att hans två barn velat ge sig i väg men att han lugnat dem med att myndigheternas försäkrat att inget skulle hända. Nu är han barnlös.

Berlusconi var snabb att skära pipor i vassen när katastrofen ägt rum. Han försäkrade att lagom till hans födelsedag på hösten skulle nya hus stå färdiga “komplett möblerade, med en tårta på bordet och en flaska champagne i kylen.

Så skedde faktiskt, några enstaka hus stampades ur marken – fast en initial glädje grumlades när villkoren stod klara: om hyresgästen ville flytta fick inget tas med, inte en stol, en handduk, ingenting. Allt tillhör staten. Utblottade har de ingen möjlighet att börja om, de är i praktiken inhysta livegna i en välfärdsvåning. Som en resignerad man uttrycker det: ”det här är en skitdiktatur, fast utan tortyr.”

Gunder Andersson