ÅSIKT

Vargas Llosa, kommunist?

"Brytningen med Castro 1971 kom inte som en överraskning"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PONTUS HÖÖK

Ulrika Kärnborg tog nobelpristagaren i försvar mot hans belackare (AB 20 november), det var välkommet. Men att han skulle ha varit kommunist för att han en gång i tiden stödde den kubanska revolutionen verkar gripet ur luften. Det är att gå för långt eller inte tillräckligt långt.

På femtio- och sextitalen tillhörde Vargas Llosa samma vänster som bland många andra Gabriel García Márquez, Carlos Fuentes och Julio Cortázar. Deras förbindelser med Kuba var täta, inte minst för att kubanerna förespråkade en självständig linje som inte var den ortodoxa kommunismens. Men när Vargas Llosa sedan bröt med Castro 1971, i samband med den så kallade Padilla-affären, kom det i och för sig inte som en överraskning. Han hade redan tidigare, i polemik med sitt eget lands kommunistparti, talat för yttrandefrihet och flerpartisystem. Överraskande var snarare hans därefter stadiga vandring högerut.

Att se Kuba som ett eftersträvansvärt föredöme på en kontinent präglad av militärdiktaturer, oligarkiska system och sociala orättvisor behövde man inte vara kommunist för att göra. Det gjorde också, för att ta ett exempel, Olof Palme.

FAKTA

SVAR DIREKT

Lars Söderberg har rätt i att det är överdrivet att kalla Mario Vargas Llosa för kommunist, men man får säga att nobelpristagaren i sin ungdom brann av socialistisk övertygelse. Det menar han i alla fall själv.

Ulrika Kärnborg

Lasse Söderberg