ÅSIKT

Livspusslet först i Svinarp

"Våra politiker framstår som folk är mest"

”Fyra år till” med Björn Kjellman (mitten) i huvudrollen som folkpartiledaren David Holst, och Anders Jansson (grå kostym) som s-pampen Lars-Göran Bengtsson i ”Starke man”.
”Fyra år till” med Björn Kjellman (mitten) i huvudrollen som folkpartiledaren David Holst, och Anders Jansson (grå kostym) som s-pampen Lars-Göran Bengtsson i ”Starke man”.Foto: SOFIA SABEL OCH ANTON MAGNUSSON/SVT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Folkpartiledaren David Holst, som råkar bli kär i en sosse i Tova Magnussons romantiska komedi Fyra år till, som hade premiär igår, är ett politiskt proffs. Men även om han snackar skattesatser på fyllan vibrerar han inte direkt av övertygelse. Ändå är han så upptagen av karriären att han glömt bort vägen till lycka och kärlek, vilket gestaltas av att han har ett uselt lokalsinne.

Lars-Göran Bengtsson i SVT-komediserien Starke man, kommunalråd i den påhittade skånekommunen Svinarp, motsvarar i sin tur ungefär nidbilden av en inkompetent sossepamp. Men han förmänskligas genom skildringen av hans kärlekslösa äktenskap, och den The Office-lånade låtsasdokumentära stilen gör att vi kommer demokratins trots allt godhjärtade trotjänare inpå livet.

Våra politiker framstår som folk är mest. De gör så gott de kan. Lite som du.

Det skiljer sig en del från hur vi har sett på våra makthavare genom tiderna. Före det demokratiska genombrottet kunde härskare beordra konstnärer att återge deras auktoritet och skönhet. Folket fick avnjuta den upphöjde ledaren på behörigt avstånd.

Lenin däremot påpekade att filmen var kommunisternas viktigaste konstform. Den sovjetiska filmen skulle inte handla om politiker – den skulle göra publiken medveten om sig själv som politiska aktörer.

Men den nya staten stelnade och personkulten återuppstod. När den forne revolutionsskildraren Eisenstein gjorde Ivan den förskräcklige prisade Stalin den första delen, men stoppade uppföljaren i vilken nationalhjälten så sakteliga förvandlas till en paranoid tyrann. Den planerade trilogin färdigställdes aldrig.

Dagens politiker är förstås minst lika imagemedvetna, och den offentliga bilden utmejslas i flinkt samarbete mellan nyhetsredaktioner och kommunikationsstrateger. Det är vardagsnära berättelser som gäller, som visar att politiker är precis som alla andra. Det viktigaste är att vara, som det heter, relaterbar.

Mot den bakgrunden smälter höstens – ofta roliga – politikerkomedier in perfekt. Säkert kan de bidra till att politikerföraktet i landet minskar ytterligare. Men resultatet är ett slags invertering av Lenins idé – Fyra år till och Starke man gör publiken medveten om att inte ens politiker är politiska aktörer längre. De är bara livspusslande människor i karriären precis som vi.

När vi kommer för nära, och politikporträtten reduceras till en fråga om identifikation, finns det inte en risk att vi förlorar den politiska överblicken?

Den personliga hos politikern kan skymma sikten.

Jacob Lundström