ÅSIKT

Fel väg ur krisen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag fyller Dublinborna gatorna i protest mot regeringens och IMF:s brutala ekonomiska politik. Det är den irländska fackföreningsrörelsen som organiserar demonstranterna under parollen ”Det finns en bättre, rättvisare väg”. Hundratals sociala och folkliga rörelser sluter upp.

När jag som boende på Irland läser svenska tidningar om den djupa ekonomiska krisen slås jag av två ting: ingen skriver om de ekonomiska alternativ som presenterats och ingen tycks heller skriva om folkrörelsernas motstånd. Irlands LO, Irish Congress of Trade Unions, är den centrala kraften i detta motstånd och samlar under sitt tak nästan alla fackliga organisationer för arbetare, tjänstemän och akademiker på Irland.

Orsaken till krisen är den keltiska tiger­ekonomin som sades vara den nyliberala framgångssagan. Irland lockade transnationella företag med EU:s lägsta företagsskatter. Exporten ökade snabbt. Det behövdes mer arbetskraft och hundratusentals människor invandrade från Polen och Baltikum. Byggindustrin blomstrade. LO manade till varsamhet och förslog att fondera pengar för framtiden. Så skedde inte, stället sänkte regeringen skatterna och gav sina vänner inom bygg- och investmentbolagen möjligheter att göra stora skatteavdrag. Dessutom avreglerades banksektorn. Euron bidrog till problemen, den av ECB fastställda räntan var för låg för den överhettade ekonomin.

Spekulationen tog fart. LO kritiserade skattepolitiken och framhöll att ekonomin behövde kylas ner. Dåvarande finansminister Charlie McCreevy svarade, att ”det som är bra för företagen är bra för Irland AB”. Han blev sedermera EU-kommissionär och i Sverige känd för sina ställningstaganden mot LO i Vaxholm/Laval konflikten.

Med spekulationen ändrade ekonomin karaktär; tomter och byggprojekt snurrade i en växande prisbubbla. Enstaka ekonomer varnade för den osunda utvecklingen. Regeringen lyssnade inte. Dåvarande premiärministern Bertie Ahearn sa i ett tal på Irlands LO kongress 2007: ”Jag tycker att de som säger att vår ekonomiska utveckling inte är hållbar, bör begå självmord.”

Själv reste han världen runt inbjuden till nyliberala konferenser för att tala om hur man utvecklar en ekonomi.

Bubblan brast och den irländska ekonomins störtdykning tog sin början. Två stora krispaket drabbade landet i april och december 2009. LO samlade hundratusentals deltagare till demonstrationer runt om i landet. Mängder av LO-förslag las fram mot den ensidiga inriktningen på nedskärningar som fick arbetslösheten att explodera. Den reella arbetslösheten är nu 18 procent. Emmigration är åter en sorglig irländska realitet. Mer än 100?000 människor förväntas utvandra under nästa år. De flesta unga och välutbildade. Irland blir liksom ett land i det globala syd drabbat av ”brain drain”.

Inget samhälle i historien har lyckats eliminera ett underskott enbart med nedskärningar. Efter två år av den politiken har underskottet ökat och problemen försvårats. EU och IMF begär nu mer av den medicinen i den i onsdags av regeringen framlagda fyraårs-sparplanen. 15 miljarder euro ska sparas in till 2014, varav 6 miljarder euro under nästa år. Största besparingarna ska göras genom sänkningar av arbetslöshetsersättningar och barnbidrag. Minimilönen sänks 2011 med en euro till 7,65 euro per timme (70 kronor).

LO kräver att EU ger Irland tid till 2017, i?stället för 2014, för att nå målet 3 procents budgetunderskott. LO klargör också i sitt krisprogram att åtstramningar måste kombineras med ekonomisk stimulans. Pengar från den nationella pensionsfonden kan skapa tiotusentals nya jobb genom miljöinvesteringar i värmeisolering av bostäder, i nytt vatten/avloppssystem samt utbyggnad av modern bredbandsinfrastruktur. LO kräver också skärpta skatter riktade mot de välbeställda och att Europas lägsta företagsskatt, under denna krisperiod, måste höjas med två procent.

LO har de senaste månaderna utvecklat ett nära samarbete med mängder av folkliga och sociala organisationer i nätverket Claiming our future. Det är i sådan folklig rörelse som det långsiktiga motståndet mot den brutala åtstramningspolitiken kan växa fram. Många svåra år väntar Irlands folk.

Men den djupa krisen kan i bästa fall leda till en ny politisk kultur, som inte längre släpar på motsättningarna från självständigheten och inbördeskriget 1922. Om klass- och fördelningsfrågor i?stället kommer i centrum för det politiska ställningstagandet, så finns det hopp för alla de som kämpar för rättvisans och solidaritetens värderingar i det nu av nedskärningar så plågade Irland.

Stellan Hermansson

Global Solidaritetssekreterare Irlands LO