ÅSIKT

Den blomstertid är över

Ola Klippvik spår en dyster litterär framtid när förläggarna allt mer ser till ekonomiska intressen

Ola Klippvik tror inte på en ny blomstertid med författaren som Mare Kandre, Stig Larsson, Birgitta Trotzig och Willy Kyrklund.
Ola Klippvik tror inte på en ny blomstertid med författaren som Mare Kandre, Stig Larsson, Birgitta Trotzig och Willy Kyrklund.Foto: SCANPIX
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Via författaren Karin Stensdotters blogg ( blottsverige.blogspot.com) hamnar jag i en artikel ur Svensk Bokhandel (branschtidning) där Stephen Farran-Lee, bokförläggare på landets största bokförlag, redovisar en förhållandevis, ja även vid en historisk jämförelse, får man väl säga, kallhamrad syn på den egna kärnverksamheten:

”Förlaget måste på något vis få ett kvitto på att en bok betyder något därute. Antingen att det är en intresserad respons från kritiker och media, eller en positiv respons från publiken, som kan mätas i försäljning. I bästa fall är det både och.”

Ett anmärkningsvärt uttalande. Liksom, kan man tycka, blotta ordvalet.

…ett kvitto på … positiv respons från publiken…

Är det i själva verket revisorn som talar? Tryckkostnaderna för en bok (särskilt bästsäljaren) har på senare år minskat rejält; det stämmer. Likväl har vi en försmädlig liten debetpost på några tusenlappar här. Nu vill vi få nånting tillbaka också; du kan inte leva på orden allena. Således: Ett kvitto. Helst också lite goodwill.

Alla som läst en grekisk tragöd eller valfritt verk av Shakespeare vet att makt korrumperar och att respons från kritiker/nämnder/kommittéer i mycket är ett spel för galleriet. Allt i en fint reglerad självgående verksamhet (jag hör ju motargumentet: konspirationsteorier tycks dock nästan lika ofta handla om att taktiskt vilja ogiltigförklara en protest) – alltså en sorts öppen eko-verksamhet som lika självklart rymmer undantag.

Lysande sådana. Eller bekräftande.

Häromsistens, vill jag minnas, stod samma förläggare i mitt vardagsrum för att bedyra den nyutkomna svenska kioskromanen Strindbergs stjärnas höga litterära kvalitet – vältalig och sminkad inför tv-kamerans bländljus.

Kan det ha varit Kulturnyheterna? Eller Babel? Jag minns inte och hittar ingen vettig länk. Försökte väl förtränga saken. Har jag fel ber jag såklart om ursäkt. (Nämnda inslag var en metaforisk krok i en desto större kedja av indicier.)

Strindbergs stjärna var ju redan stenhårt lanserad. Precis som otaliga andra snarlika produkter från den ytligt spänningsdrivna litterära svenska slasktratten.

Låt oss vara ärliga. Någon ny Mare Kandre, Magnus Dahlström, Birgitta Trotzig, Willy Kyrklund, Stig Larsson eller Anna Rydstedt lär vi knappast få se blomma upp igen på ett tag. I varje fall inte i dessa vanskötta rabatter.

I stället spås nu den riktiga litteraturen (som inte längre intresserar storkoncernerna) gå ännu djupare under jorden och därmed bli en angelägenhet enbart för nördar (som poeten Lars Hermansson pricksäkert benämnt oss) utan inflytande på vare sig det samhälle eller det samtal som skulle frodas i en vacker symbios.

Jag minns förstås när min debutbok refuserades av Norstedts. Året var 2003 och man saknade en röd tråd. Kort därefter skulle samma manus (en diktsamling i lexikonets form) antas av Bonniers. (Som ironiskt nog senare skulle värva Norstedts-förläggaren. En övergång i Zlatan-klass, med svenska bokbranschmått mätt.)

Sedermera valde jag att lämna även Bonniers – nu självmant. Dels på grund av orimliga väntetider ( post festum-problematiken) fast mest på grund av ideliga dystra hänvisningar till räknefolkets rigida ekonomiska momentum.

En röd tråd?

Den, kan jag intyga, är vi många som saknar allt mer.

Ola Klippvik

Litteraturkritiker och författare