ÅSIKT

Ett snubblande snille

Carsten Palmær om en biografi som faller pladask för hederspricken Gösta Ekman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En av de mest underhållande karaktärer en revyensemble kan innehålla är en snubblare.

En snubblare är en person som vacklar, faller, drattar på ändan och far ut i kulissen samtidigt som han eller hon kämpar för att ha värdigheten i behåll.

Skickliga snubblare är sällsynta – på rak arm kan jag erinra mig Johan Ulveson, Maria Lundqvist och Ulf Eklund, men det finns säkert fler. Publiken älskar dem.

Det finns ett problem med snubblare. Det problemet är bara deras eget. De slår sig på riktigt. Genren skapades på sommaren 1964 av en tjugofemårig skådespelare vid namn Gösta Ekman, i numret ”Mahatma Ekman” i Svenska Ords revy ”Gula Hund” på Chinateatern.

Sedan dess har karriären rullat på. Gösta Ekman utvecklar snubblaren till både herr Gunnar Papphammar och Charles Ingvar Jönsson. En period är han ständig manlig huvudrollsinnehavare i svenska långfilmer, sin tids Mikael Persbrandt eller Michael Nyqvist. Men det är som humoristisk skådespelare han fungerar bäst; när Hans Alfredson i mästerverket Den enfaldige mördaren experimenterar med att sätta Ekman i en obehaglig biroll så fungerar det inte. När publiken ser Gösta Ekman vill den skratta, eller åtminstone le vemodigt.

Nu har han fått sin biografi författad av Klas Gustafson: Gösta Ekman – Farbrorn som inte ville va’ stor. Den onödigt gulliga titeln stämmer inte alls med den figur vi älskar att se Gösta Ekman spela. Snarare är han ju mannen som försöker vara vuxen och upprätthålla någon sorts självrespekt fast blicken flackar och rösten halkar upp mot falsetten. Han som brottas med att bestämma vilken kvällstidning han ska investera femtio öre i.

Gösta Ekman föds rakt in i en oförtjänt berömmelse som dagens ungdom möjligen kan kämpa sig till genom att förnedras i dokusåpor. Sonson och namne till nationens mest avgudade skådespelare. Son till huvudstadens flitigaste regissör och mest omskrivna playboy. Hoppar av skolan innan han fyllt sexton och blir regiassistent åt pappa och åt Ingmar Bergman. Spricker i proven till Dramatens elevskola men får fast anställning vid Stockholms stadsteater som 21-åring.

Så mycket silverskedar i munnen skulle ha kunnat kväva en svagare karaktär. Men Gösta Ekman skapar ett skådespelarjag som ligger mycket långt ifrån far och farfar. Ryktbar redan som spermie tycks han ha skött sitt kändisskap som en nödvändig, men rätt oglamorös vardagssyssla.

Klas Gustafson har skrivit lysande biografier om Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson, Beppe Wolgers och Monica Zetterlund. När han nu för första gången ger sig på ett levande föremål är det som om respekten för huvudpersonens integritet sätter käppar i hjulet.

Ämnet är naturligtvis formidabelt svårt. Gösta Ekman har tacklat mer eller mindre devota intervjuare i hela sitt vuxna liv. Han hindrar dem från att komma honom inpå livet genom att leverera självgenomskådande, lite torra one-liners:

–Jag har väldigt svårt att imponera på mig. Jag går inte på mig. Och jag bedrar mig. Jag vet att jag gör så gott jag kan, men det går jag inte på.

Gösta Ekman torgför ej sitt hjärtas lust och kval. Klas Gustafson försöker heller inte snoka rätt på dem. Ingen av de många personerna han intervjuar har ett ont ord att säga om Gösta Ekman. Trevligt men lite entonigt, särskilt som Gustafson inte missar något tillfälle att framhålla vilken hedersprick det är han skriver om. Bristen på skuggsidor gör att läsaren känner hur hyenaraggen reser sig i nacken: Hur tog barnen skilsmässorna egentligen? Varför var inte Karl Gerhard med på sin dotters bröllop?

Farbrorn som inte vill va’ stor hamnar mitt mellan intervjubok och biografi. Den annars så säkre stilisten Gustafson låter sin löpande text hackas upp av ideliga Ekmancitat.

Men en Klas Gustafson som inte är i toppform skriver ändå bättre än de flesta. Gösta Ekman säger

många spirituella och insiktsfulla saker om sitt yrke.

Fast vad som händer inuti snubblaren när han slår sig – det får vi aldrig veta.

Carsten Palmær




FAKTA Gösta Ekman (den yngre)

Född 1939 i Stockholm, sonson till skådespelaren Gösta Ekman (den äldre). Sedan 1989 gift med Marie-Louise Ekman. Fick sonen Måns i ett tidigare äktenskap med Fatima Svendsen.

FAKTA

SAKPROSA

»Gösta Ekman - Mannen som inte ville va’ stor

Klas Gustafson

Leopard