ÅSIKT

Våldet är en rysare

Ann Charlott Altstadt vägrar skratta åt filmerna som orsakade moralpanik för 30 år sedan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 2 december 1980 sände samhällsmagasinet Studio S den ökända debatten som lärde oss begreppet videovåld. I programmet vittnade femteklassare om hur skrämda de blivit av filmen Motorsågsmassakern (1974) där bland annat en skrikande sprattlande kvinna hängs på köttkrok. Det blev folkstorm, lagändring, polisrazzior och åtal mot radiohandlare. Men tiden gick och Studioprogrammet kom att betraktas som svensk moralpaniks mest töntiga dikeskörning. På bloggar och hemsidor massakreras programmet som symbol för den förmyndaraktiga statstelevision som ville begränsa människors fria val.

Till trettioårsdagen har boxen Studio?S och videovåldet givits ut med 80-talets skräckklassiker, som Motorsågsmassakern, Eat them alive och Verktygsmördaren, plus debatten som bonusmaterial. Och jag vet att vår tidsanda kräver att jag ska rågarva lika mycket åt att en kvinna skriker i 11 minuter av ren dödsångest som åt det förstockade tv-programmet.

Jag förväntas förfasa mig, men inte över sadismen, främst mot kvinnor, eller alla borrar, saxar, liar och andra vassa verktyg som i närbild penetrerar människor som skriker i skräck och smärta. Nej, det upprörande sägs vara att dåvarande utbildningsminister Jan Erik Wikström pratar om ondska och citerar bibeln, att programledaren Göran Elfvin är myndigt indignerad och att föräldrarna är så upprörda och engagerade. Men det som slår mig som mest gammaldags är inte att dåvarande utbildningsministern Jan Erik Wikström har en enda fånig krullig hårtott på sin kala panna utan att föräldrarna insisterar på att de vill ha hans och samhällets hjälp med att ta ansvar för sina barn.

Idag är vår kultur mer rädd för kroppshår på fel ställen än för medievåld. Och tidsandan är så skrämmande korkad att Nyamko Sebuni och Erik Ullenhag utan någon tvekan (och utan att någon tv-profil blir indignerad) hävdar föräldraansvar som både förklaring och lösning till att ungdomar utövar våld i socialt utsatta förorter.

Det nutida flabbet åt Studio S betyder att våldet både som konsumtionsval och praktik har privatiserats till en familjeangelägenhet. Men därmed har medievåldet fått en märklig särställning i vår kultur. Företag investerar miljarder i reklam varje år för att de vill påverka oss. Svenskt Näringsliv satsar miljarder på politisk propaganda för att de vet att det får oss att rösta borgerligt. Och alla som är övertygade om att god litteratur får oss att bli bättre människor räcker upp handen.

Men det finns ett mediefenomen som man inte tror påverkar oss alls och det är medievåld. Att ifrågasätta våld som underhållning gör dig automatiskt till moralist, tråkmåns och fett ocool.

Men vad är det för fel på tanken att hela samhället tar ansvar för det som riskerar bli ett samhällsproblem, för medievåld påverkar visst. I Läkartidningen nr 23/2005 sammanfattar Staffan Jansson professor i folkhälsovetenskap forskningsläget: Medievåld påverkar barns tankar och känslor och ökar sannolikheten för både aggressivt och ängsligt beteende på kort sikt. Den stora poängen är att det finns en liten kvarstående långtidseffekt på beteendet.

Men i ett folkhälsoperspektiv blir det dock en betydande effektstorlek, större än den kondomanvändning har för minskning av risken för hiv-smitta, effekten av passiv rökning för utveckling av lungcancer eller effekten av kalciumintag för utveckling av benmassan.

Jag tror dock att medievåldets normalisering fått mycket vidare konsekvenser än att främst socialt utsatta barn riskerar att bli våldsamma. I filmen Bowling for Colombine gör Michael More en poäng av att skolmassakern på Columbine High School skedde på samma dag som Natobombningarna över det dåvarande Jugoslavien kulminerade.

Underhållningsvåldet står i ständig ömsesidig växelverkan till våldet på nationell nivå. Med ett litet Colosseum i varje hem, i form av tv eller dator, vänjer vi oss vid tanken på att det finns en ondska som utövar våld som bara kan bekämpas med ännu mer av samma slag. Dagens moralism säger oss att våld är nödvändigt som konfliktlösare i stället för socialt ekonomiskt bistånd och humanitär hjälp. Och det är naturligt att just soldater i krig är storkonsumenter av den formen av underhållning. Det går liksom inte lika lätt att döda och lemlästa eller se på när andra gör det om du vuxit upp på Barbapappa och spelat SIMS och kollat på Sound of Music innan du drar på sig uniformen.

Det enda underhållande med boxen Studio S och Videovåldet är en dokumentär om inspelningen av Motorsågsmassakern. Filmen skulle inledas med en närbild på en överkörd hund i vägkanten men det blev ett bältdjur i stället. Regissören Tobe Hoopers förklaring till varför en död hund inte kunde få förekomma i Motorsågsmassakern är en riktig mysrysare - ”a dead dog … a domestic creature … that was just to horrible”.

Ann Charlott Altstadt