ÅSIKT

Rosengård - systemvåldet i samarbete med symboliskt våld

"Rosengårdsungdomarna ses automatiskt som mer misstänkta, och visiteras eller frågas ut på lösa grunder"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Oroligheter i Rosengård.
Oroligheter i Rosengård.

Glöm religiös separatism, tillresta AFA-aktivister och kriminella gäng. Ska man begripa sig på varför ungdomar i Rosengård möter polis och brandkår med stenregn och bränner bilar, så måste man tala om det samhälleliga våldet. Det är huvudpoängen i rapporten Det är inte stenarna som gör ont, där en grupp forskare från Malmö högskola med hjälp av intervjuer och deltagande observation går brandsyn i förorten.

De talar om ett slags systemvåld av arbetslöshet, exploatering i osäkra jobb, kackerlackshus och diskriminering. Det samverkar med det symboliska våldet, den stigmatisering som invandrare och fattiga alltid utsätts för. Problemfixerade och konfliktkåta medier hugger på minsta lilla. Forskarteam på forskarteam – inklusive de själva – skickas ut för att serva politikerna med underlag.

Det konkreta Rosengård blir symbolen Rosengård. Och den sammantagna underordningen blir så stark att det nästan är konstigt att inte fler slår tillbaka för att återupprätta makten över sig själva, sin självkänsla.

Som en intervjuperson säger om stenkastarna: ”Vi försvarar dem inte, det är inte rätt att göra så. Men jag tror att det är deras sätt att kunna försvara sig. De har ingen annat sätt att kunna göra det på.”

En analys, som alla till vänster om Nicolas Sarkozy, kan skriva i sömnen.
Polisen får ta smällarna. Brandkåren angrips bara för att locka fram de hatade snutarna.

Det finns alltid oförätter att hämnas. Historierna går om oskyldiga som fått stryk, om bilar som stoppas flera gånger samma kväll, om poliser som drar vapen mot barn. Berättelserna får visst stöd hos de vuxna, att polisen behandlar stadsdelens ungdomar illa är allmängods.

Forskarna antyder att det kan ligga något i det. Det finns en fientlig inställning, som ibland blir synlig i till exempel ett rasistiskt brev till kommunen, eller uttalanden om apajävlar. I det senare fallet, berättar man, gjordes till och med en insamling bland kollegerna för att täcka det löneavdrag som blev straffet.

Själv skulle jag tro att det mer allmänt handlar om att Rosengårdsungdomarna automatiskt ses som mer misstänkta, och därför visiteras eller frågas ut på lösa grunder. En polis beskriver dem som mer ”laddade med aggressivitet” än de från ”lugnare” områden.

Ett stort problem är att Rosengård används som övningsområde. Hit skickas unga oerfarna poliser för att vinna sina sporrar, ett år eller två i fiendeland meriterar dem för andra tjänster, och de byts ut. Därför hinner de aldrig begripa sig på området och människorna, än mindre knyta närmare kontakter.

Så får vi alltså två grupper av unga män – ungdomar och poliser – som båda försöker bevisa sitt värde i kampen om ett territorium.

De går loss på varandra, fastlåsta i en konflikt, som de möjligen kan mildra eller förvärra, men som de inte har makten att lösa.

FAKTA

SAKPROSA

» Det är inte stenarna som gör ont

Röster från Herrgården, Rosengård - om konflikter och erkännande

Per Olof Hallin, Alban Jashari, Carina Listerbom och Margareta Popoola

Malmö Högskola