ÅSIKT

Vikten av att vara missnöjd

Claes Wahlin har hört Vargas Llosas Nobeltal

På fredag tar Mario Vargas Llosa emot Nobelpriset.
På fredag tar Mario Vargas Llosa emot Nobelpriset.Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Med Nobeltalet ”En hyllning till läsningen och dikten” lät Mario Vargas Llosa tre stråk elegant korsa varandra för att till slut mötas, som vore talet ett exempel på hur litteraturen skapas av just dessa tre stråk: självbiografin, världens oordning och litteraturen.

Den självbiografiska vägen från barndomens omvälvande upptäckt av alfabetet och orden förde honom in i fantasins värld, men också ut i världen, där Barcelona och Paris blev de mest betydelsefulla platserna för den unge författaren.

Det var utanför födelselandet Peru och barndomens Bolivia som han hittade franska författare som Flaubert, spanskspråkiga som Borges eller Fuentes eller amerikaner som Faulkner. Med åren kommer Vargas Llosa att bära dem alla med sig, ett lätt och ständigt närvarande bagage som blir ett sätt att läsa världens oordning.

Kaos, diktatur och orättvisor präglar det sena 1900-tal som Vargas Llosa lever i och formas av, och det är genom den fantasi som kallas litteratur som världen kan förstås och förändras. Diktarna sprider missnöje genom att hitta på berättelser. Världens bristfälliga inrättning blir påtaglig och därmed också en möjlighet att söka råda bot på missförhållandena.

Utan litteraturen som ett slags realiserad utopi i fantasins värld kan vi stå emot allt det i världen som hävdar sakernas eländiga tillstånd; vi får tillgång till drömmar som kan förvandlas till motstånd. Det är litteraturen som bär mänskligheten, ett ständigt erövrande av civilisation som med små steg tillryggalägger ett allt större avstånd till barbariet.

Det är ett vackert tal Vargas Llosa höll, alldeles på gränsen mellan verklighet och fiktion, och som kan hänföras till det slags humanism som präglade konsten före postmodernismen. Men här sker en förskjutning. Det räcker inte att läsa eller skriva, vi blir inte nödvändigtvis bättre människor av litteratur, men vi blir mer mänskliga. Och de som vet att hålla isär verkligheten och litteraturen kan också låta de båda världarna befrukta och förbättra varandra.