ÅSIKT

En beatle in i döden

KULTUR

Idag är det 30 år sedan rockikonen och fredskämpen John Lennon sköts till döds utanför sitt hem i New York. Nu berättar Lars Sjöstedt om John Lennons sista skiva.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

" Spela som Ringo”, ropar John Lennon i studiolurarna till den inhyrde trummisen. ”Som Ringo – enkelt”.

Efter fem års retreat som hemmapappa är ex-beatlen tillbaka i studion i augusti 1980 för att spela in Double Fantasy tillsammans med hustrun Yoko Ono.

Poplegenden är glad som en speleman. Han jammar med de nya musikerna och visar stolt upp sin gamla Rickenbacker-gitarr som fortfarande har en fasttejpad låtlista från en Beatles-spelning. När någon frågar varför han lämnade världens största band säger han, halvt på skämt: ” Maxwell’s silver hammer". I tre veckor satt jag i studion medan McCartney sjöng den om och om igen. När han var klar hatade jag honom”.

Studion Hit factory hade arrangerats som ett hälsocenter. John och Yoko bjöd på te och sushi och vid mikrofonerna fanns små brickor med nötter och russin. Bakom kontrollrummet kunde den som önskade få japansk shiatsu-massage. Vid mixerbordet påminde ett stort foto på fyraårige sonen Sean om att pappa måste vara hemma till läggdags.

Kanske var detta John Lennons ljusaste tid på mycket länge – ändå är Double fantasy dömd till mörker, för evigt skuggad av mordet några månader senare. Det som såg ut att vara en kreativ återfödelse blev i stället ett bittert requiem.

I boken Starting over – The making of John Lennon and Yoko Onos Double fantasy får vi följa den ödesdigra comebacken – från de enkla demoinspelningarna, bandade på Bermuda med två bergsprängare – till morddagen då stjärnfotografen Annie Leibovitz tog den berömda bilden med Lennon naket klängande på en påklädd Yoko Ono.

Nya intervjuer har klippts ihop med gamla till ett enda långt citatflöde av musiker, ljudtekniker, skivbolagsfolk, journalister och huvudpersonerna John och Yoko.

För oss frälsta är det en upplevelse att komma så nära Lennon i arbete, nästan som en fluga på studioväggen. I stället för forna tiders kokain dopade han sig enbart med koffein mellan tagningarna, får vi veta. Det blev oändliga mängder shots av tokstarkt brasilianskt kaffe. Först när arbetsdagen var över la han upp fötterna på reglagen och belönade sig med några puffar på en urgammal haschpipa.

Teknikfreaks kan snappa upp hemligheten bakom Lennons magiska sångljud. Han var en mästare på att dubblera sin stämma in i minsta frasering, och dränkte sedan omtagningen med ett kort 50-talseko.

Underhållande är också musikernas berättelse om hur det kändes att stå öga mot öga med legenden som skapat deras musikaliska universum. Det blir många nyp i armen. Men som proffs konstaterar de också att popguden inte var mer än en människa som fuskade med trefinger-piano och hade så små händer att han inte klarade ett avancerat gitarrsolo.

Det som tar emot i Starting over är det tjatiga ryggdunkandet. Alla inblandade är så uppfyllda av sin del i detta kapitel av rockhistorien att för många meningar slutar med hur coolt, great och fuckin’ ball man kan ha det i en studio. Till slut blir ballongen för hårt uppblåst. För det som kom ut från Hit factory var knappast ett mästerverk. Snarare ett lite pinsamt slut på karriären för mannen som tonsatt 60- och 70-talen.

Visst skrev han fortfarande starka melodier men uttrycket hade stelnat och Lennon tog inte längre de konstnärliga risker som lyssnarna älskat honom för sedan sena Beatles och solodebuten Plastic Ono Band. Han höjde inte ens rösten. Och vad hade egentligen den gamle rebellen att säga?

Melody Makers unge recensent sammanfattade skivan som ”En satans jävla gäspning”. Själv tröttnade jag, då 16 år, snabbt på det sterila soundet – och på att ideligen lyfta pickupen över Yokos spår. Skivan var inte för mig.

”Jag tänkte på de i min ålder när jag skrev och sjöng för det här albumet”, förklarade Lennon i en intervju. ”De som är 30 och 40 nu och har fruar och barn”.

I efterhand är det lättare att förstå Double fantasy som Lennons sista radikala statement. Jämförelsen med den tidigare karriären leder fel eftersom det var en ny Lennon som återvänt. En lite präktigare och mognare man som uppenbarligen omvärderat sitt liv medan han drog barnvagn på västra Manhattan. Han intygade att han fortfarande trodde på love, peace och positivt tänkande. Men inte rock’n’roll som livsstil. Med låtar som Woman, Watching the wheels och Beautiful boy tog han avstånd från den traditionella mansrollen i allmänhet och det självförbrännade livet som rockstjärna i synnerhet.

”Att göra Sid Vicious till hjälte, Jim Morrison – det tycker jag är ruttet. Jag dyrkar dem som överlever”, sa Lennon och gjorde löje av den outtröttliga rockstjärnan Mick Jagger.

”Den rumpviftande killen med läppstift, och de andra fyra med elak svart makeup runt ögonen – det är de som kommer bli ett skämt i framtiden. Inte ett äkta par som bor och jobbar ihop”. Ett oväntat uttalande från mannen som bara några år tidigare lindansat med samma djävul som rockmartyrerna i Sex Pistols och Doors. Men Lennon fortsatte att städa sitt cv med att hoppa på 70-talets radikala vänsterrörelse.

”Den där radikalismen var en bluff”, förklarade han. ”Power to the people var bara skit, jag tänkte inte klart, det var ett försök att bli omtyckt”.

John Lennon skulle säkert ha fortsatt att gå ut och in i olika roller precis som han gjorde under hela sin karriär, ibland naiv, men alltid med samma engagemang. Han ville inte vara en ledare, och han var heller inte lätt att följa – pacifisten som erkände att han var en våldsam man, mångmiljonären som sjöng ”imagine no possessions”, rättvisekämpen som semestrade i apartheidregimens Sydafrika, feministen som hyllade hemmafruar men själv höll sig med barnflicka, kock och städare.

Tio år tidigare hade han chockat fansen med att kalla Beatles för de största skitstövlarna i världen. Nu var de hårda orden glömda. Under inspelningen av sitt sista album kunde Lennon försvinna in i ett hörn av studion, plugga in en gitarr och spela I want to hold your hand och Strawberry fields forever. Bara för sig själv.

Rockhjälten och vänsterradikalen kanske var borta. Men beatle förblev han ända in i döden.

Och han älskade Ringos sätt att hantera trummorna.

”Spela enkelt, spela som Ringo!”.

Fotnot: I kväll visar SVT 2 dokumentärfilmen Jag dödade John Lennon, klockan 18.

FAKTA

SAKPROSA

» Starting Over

- The making of John Lennon and Yoko Ono's Double Fantasy

Ken Sharp

Gallery books

Lennons soloskivor

Plastic Ono band (1970). Alla känslor på en och samma gång.

Imagine (1971). Som debuten, fast med lite honung på, som Lennon sa.

Some time in New York city (1972). Vänsterslogans.

Mind games (1973). Out of the blue är en av få minnesvärda låtar.

Walls and bridges (1974). Splittrad skiva av en sliten John Lennon.

Rock and roll (1975). Bara covers, värdigt slut på del 1 av solokarriären.

Double fantasy (1980).

Lästips om Lennon/Beatles

Come Together (Jon Wiener).John Lennons radikala liv från "större än Jesus" till "Watching the wheels".

Lennon Remembers (Jan Wenner). Ex-beatlen talar ut om ALLT i en klassisk intervju från 1970.

John Lennon (Philip Norman). Läsvärd tegelsten om en legend.

You never give me your money (Peter Doggett). Beatles tog inte slut 1970. Här är den spännande fortsättningen.