ÅSIKT

Skenande orättvisa

Åsa Linderborg: Förseningarna förvandlar pendlare till monster

KULTUR

Idag håller riksdagens trafikutskott en öppen utfrågning om vinterberedskapen i järnvägstrafiken. Tågproblemen är en del av ett större systemfel, menar Mikael Nyberg och Åsa Linderborg.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag är en av femton tusen som pendlar mellan Uppsala och Stockholm. Sträckan på sju mil är SJ:s lönsammaste – ett pendlarkort kostar 1 976 kronor i månaden – men också mest kaosfyllda. Sen snön lade sig, har jag inte haft en pendlardag utan inställda tåg eller förseningar. Det var samma sak förra året.

Vagnbrist, vagnfel, lokfel, dörrar som inte går att öppna eller stänga, ingen lokförare, ingen ombordpersonal, förseningar från vagnhallarna i Hagalund, signalfel, växelfel, hjulkontroll, för korta tågset ...

Vi som pendlar utsätts för så stora påfrestningar att vi förvandlas till monster, särskilt under 17-timman, när trycket är som störst.

Häromdan väntade jag på 17.41-tåget som uppgavs vara ”försenat”. Efter 25 minuter meddelas att tåget är inställt på obestämd framtid – och har så varit i två veckor. Perrongen fylls av trötta människor som hänvisats till 18.10-tåget, som plötsligt ska ta dubbelt så många passagerare. När tåget väl kommer in – försenat – rusar vi till dörrarna så att avstigande inte kan ta sig ut. Vi trängs och knuffas i iver att få en plats, sitt eller stå spelar ingen roll.

Den som kommer tio minuter före avgång har ingen chans att ta sig ombord. Gångarna är packade av människor som, i likhet med SJ, struntar i att trängseln och värmen – det finns ingen luftkonditionering, termometern kan notera 37 plusgrader – innebär en livsfara för hjärtsvaga.Störst chans att äntra tåget har lite kraftigare män, som greppar ledstången för att hindra medresenärer från höger och använder portföljerna för att buffa undan andra från vänster.

Perrong 3 på Stockholms central lockar fram det mest primitiva i oss. Jag förstår plötsligt varför stora kollektiv i masspsykos kan begå övergrepp och folkmord. Det händer att jag blir rädd och kliver åt sidan, ser framför mig Estonia, där den som hade mest muskelstyrka överlevde.

I onsdags gick dörrarna inte att öppna annat än utifrån. Folk tryckte ändå på, som trodde de sig kunna tränga genom stål och plåt och glas, och vägrade släppa fram tågmästaren med nyckeln, av rädsla att förlora sin plats i kön.

Men räddast var nog mannen med nyckeln.

Tågsträckan Uppsala–Stockholm är en av Sveriges otrevligaste arbetsplatser. Det är många SJ-anställda som far illa psykiskt av alla aggressiva människor, som visserligen har rätt till sin ilska, men som borde förstå att tågpersonalen inte är orsaken till kaoset. Biljettkontrollerna har nästan uteblivit. Ombordpersonalen, som konduktörerna numera tituleras, kommer inte fram i trängseln. Kanske vill de heller inte granska färdbevis för en resa ingen egentligen borde behöva betala för.

Eller också vågar de inte visa sig.

De som jobbar på tåget vet inte hur många gånger de ska be om ursäkt i högtalarsystemen, men på senare tid har även deras tålamod börjat tryta. De är ofta lika underinformerade som vi, får vi veta, och lika frustrerade. Det här går inte längre, sa en tågmästare i fredags:

– Jag har talat med min högsta chef, att så här kan det inte fortsätta.

SJ:s personal säger saker som skulle kunna kosta dem jobbet om deras arbetsgivare hörde, men få resenärer verkar förstå modet i myteriet. När den ursäktande rösten väl lyckas spraka igenom alla som måste ringa hem – ”Vi har blivit stående, ge ungarna mat” – hörs förbannat stön eller högt hånskratt från en tusenhövdad mobb som gärna skulle tjudra personalen runt rälsen.

Men ansvaret ligger inte hos dem i SJ:s uniformer, utan hos alla dessa välutbildade, välavlönade pendlare som till övervägande majoritet stödjer denna satans avregleringspolitik, som gör att inget funkar och alla skyller ifrån sig på varandra.

Det spelar igen roll hur mycket SJ än går med vinst, pengarna plöjs ändå inte ner verksamheten – de använder Anders Borg till annat. Som skattesänkningar för pendlare som förbannar att en kollektivtrafik på dekis gör att de aldrig kommer i tid varken till hem eller jobb.